Låt oss testa med några synonymer för att bättre förstå vad Jesus säger:
"Det är mer himmelskt att ge än att få."
"Det är mer överlyckligt att ge än att få."
"Det är mer euforiskt att ge än att få."
Något måste jag ha missat här. För visst kan jag känna mig både glad och präktig när jag får vara i den givande rollen, jag kan känna tacksamhet över att Gud tar mig i bruk, men kom igen nu - när har jag senast känt mig himmelsk, överlycklig, euforisk över att få vara i den givande rollen?
Jag tycker om att köpa julklappar och födelsedagspresenter. Jag tycker om att planera, fundera, och jag tycker om att se frukten - resultaten - av det givande som jag ägnar mig åt. Men jag kan inte påstå att jag någon gång skulle skuttat iväg och känt mig fullkomligt överlycklig över att det minsann idag är min tur att ta hand om onsdagsfikat till kören, jag känner ingen eufori när jag köper ett par nya gummistövlar till ett behövande barn, och det är exakt noll himmelska klockor som ringer i öronen på mig när jag ställer mig för att tömma diskmaskin, eller serverar mat till familjen. Och ändå. Jesus säger inte "det är käckare att ge än att få." "Det är mysigare att ge än att få. "Det är trevligare att ge än att få." "Det är goare att ge än att få" - okej, nu räcker det, en Jesus som talar Göteborgska, där drar vi en gräns.
Men det stör mig. Paulus placerar dessa ord i munnen på Jesus i Apostlagärningarnas 20:de kapitel. Vi hittar inte ett sådant Jesus-citat i evangelierna, men jag tvivlar inte på Paulus' förmåga att höra Herren korrekt. Jesus var inte känd för att använda sig av utspädda, halv-lama uttryck, han svängde sig inte med ett ljummet ordförråd. Han använder sig inte av ord som "trevlig", "mysig" "okej" eller "go"; hans adjektiv är mycket mer färgsprakande än så: salig, liten, stor, förlorad, vänlig, märkvärdig, fullkomlig... Jesus målar med stora penseldrag. Och här platsar Paulus' Jesus-citat rakt in i mängden.
Men faktum är att när jag har varit tillräckligt länge i den givande positionen, den där jag ger, och ger, och ger men sällan får något själv, dräneras jag på energi. Jag surnar till. Känner mig utsugen på kraft och energi. Det är väl knappast så jag skulle känna mig om givandet orsakade ren och skär himmelsk eufori i mig?
"Han är så himla självisk! Han roffar åt sig alla chanser till att känna eufori och salighet! Jag menar, kolla här - bara den här veckan så har han alldeles själv och ensam tagit hand om tvätten och disken, jag har haft en varm måltid väntades på mig VARJE dag när jag kommit hem från jobbet, efterrätten står klar i kylskåpet, köket är snyggt och städat, bastun varm och barnen luskammade och klara för sängen! Han tänker ingenting på att jag måste också få vara den som ger ibland!"
"Mmm, jag vet, så himla typiskt män..."
"Så ikväll tänker jag göra en kupp! Jag ska sluta lite tidigare från jobbet, hämta barnen, laga en gorumé-middag, storstäda huset och när han kommer hem så skall han få ett glas chardonnay i handen, medan barnen niger vid dörren med var sitt handmålat "välkommen hem far" - kort i mosaik-fyrfärg, och så SKA han minsann sätta sig i soffan medan jag fixar till det sista med stearinljusen! Lite eufori och himmelsk glädje måste jag också få ha!"
En bekännelse: det brukar inte låta så om mig och mina väninnor.
Det måste vara något fel med mig.
"Nu är det faktiskt så här att händerna blir smutsiga vid toabesök. Tvag er."
"När magen kurrar betyder det att du är hungrig. Ät mat."
"Tovor i håret - slut på balsam i flaskan."
Nej, det är lite mer avancerad livskunskap som han satsar sin undervisning på. Så det här med omedelbar eufori vid givande är kanske något som inte bör räknas med? Det kanske är till och med så att vi måste vara i honom för att någon eufori alls skall infinna sig? ("Utan mig kan ni inget göra...") För att reda ut bland känslorna och begreppen gör jag en djupdykning i vad mer bibeln har att säga på temat "att ge":
den som mättar andra blir själv mättad. (ords 11:25)
Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. (Luk 6:37)
Neka ingen en skälig gåva
när det står i din makt att hjälpa. (Ords 3:27)
Ge åt alla som ber dig (Luk 6:30)
Den som mättar andra blir själv mättad. Med det mått som ni mäter skall det mätas upp åt er. Neka ingen... När det står i din makt att hjälpa. Ge åt alla som ber dig.
Hans ord är klara och tydliga. Ge när du blir ombedd. Hjälp där du kan. Neka ingen.
När jag känner mig dränerad på kraft efter en 12-timmars arbetsdag, när jag kommer hem och upptäcker att inget av det som behöver göras har blivit gjort, när bitterheten gnager i mig och ingen som helst eufori lyser upp det vardagliga givandet, då går jag tillbaka till Hans Löfte om att han ser mig och hör mig, han känner till mina behov, och om alla andra är fullständigt dränerade på kraft och ork, så fattiga i både ande gärning att enbart jag står kvar som givande part och den sekulära kön ringlar sig aldrig så lång, då kommer han att finnas i mig och göra sin gärning i och genom mig, även sedan efter att jag har slutat orka för länge sedan. Det är då hans mirakel sker. Och i den stunden, när jag inte orkar längre men han orkar, i och genom mig, just precis då kan jag åtminstone skymta lite av sanningen i det han viskar:
Det här är den bättre vägen. Orka ändå.