Idag tänkte jag börja dagens betraktelse med att presentera er för det kosmologiska argumentet - i sin korthet går det så här:
1. Allting som någonsin har börjat existera har en orsak. Du, jag, min dator, din hund, min katt, din frukost - allt som någonsin har börjat existera har en orsak.
2. Universum började existera.
3. Alltså måste universum ha en orsak.
4. Den orsaken måste vara bortom tid, bortom rum, och bortom materia för att kunna stå som grundorsak till tid, rum och materia.
Många menar att denna första orsak inte kan vara något annat än det vi traditionellt kallar för Gud.
"Den som har sett mig har sett fadern", säger Jesus vid ett tillfälle. Alltså är det igen till honom jag måste gå. Allting annat blir för stort.
Vilket minne kan vara Jesus favoritminne? Vad skulle han välja ut? Vilket under, vilket helandemirakel, vilken konversation? Eller är det kanske ett barndomsminne?
Det är självklart omöjligt för mig att veta. Men eftersom jag skall tackla denna fråga på något vis lät jag en webbsida, som på måfå väljer ut ett ställe från bibeln hitta ett citat för mig att tugga på. Webbsidan skulle kunnat välja ut vad som helst för mig; allt möjligt från gamla testamentets renlighetsregler till ett citat från psaltaren till något från nya testamentet. Istället fick jag ett citat från Johannesevangeliet. Jesus har blivit arrestrerad och förd till den romerska ståthållaren Pontius Pilatus, och där följer följande dialog:
Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?” (Joh 18: 37-38)
Detta? Skulle det här utdraget från Jesus och Pilatus dialog var Jesu absoluta favoritminne? Varför det? Finns det något alls i den som skiljer den från alla andra dialoger som Jesus hade med alla dessa människor som han hann möta under sin gärning?
Men Jo, jag tror faktiskt det. Om vi börjar granska i detalj de dialoger som evangelierna bevittnar mellan Jesus och någon annan faller de allra, allra flesta in i två olika kategorier:
1) Personen vill ha något från Jesus
2) Personen kritiserar Jesus
Men när har någon alls pratat med honom utan att vilja ha eller utan att kritisera? Det kanske ändå är bara Pilatus som lyckas med det. Han har inte sökt upp Jesus. Jesus har förts till honom. Han kritiserar inte Jesus. Och genom att låta bli att göra vare sig det ena eller det andra får han något mycket dyrbart från Jesus; Jesu egen definition på hans uppdrag. Observera, du som tycker att detta med "syndernas förlåtelse" är bara för mycket, du som vrider dig av obehag när detta nämns ens en gång, observera att Jesus inte säger "jag har fötts till världen för att bära all världens ondska, att låta all världens ondska blåsa sig tom på kraft mot min person för att sedan bära iväg det, bort från er alla." Det är inte så han definierar sin kallelse. Han säger att han har kommit för att vittna för sanningen.
Pilatus är inte Jude. Han kan inte Judarnas undervisning innan och utan. Undra på att han frågar. Det skulle nog du och jag gjort också.
Det är många som vill ha den där frågan till ett snorkigt avfärdande; "Jaha, och sanning - vad är det då?!" Men jag läser inte in något sådant i Pilatus fråga. Det är bara en fråga. "Vad är sanning?" Vi kan inte veta med vilket tonfall Pilatus eventuellt ställde frågan. Eftersom det inte berättas för oss vill jag inte heller läsa in extra information i den - vare sig cynicism eller något annat.
Det måste ha varit ovanligt för Jesus; att samtala med någon som inte vill honom något särskilt, som inte har sökt upp honom, som är bara ute efter att höra Jesus egen sida av saken. Han kritiserar inte Jesus, han dömer honom inte efter egna förutfattade meningar, inte heller ber han Jesus utföra några mirakel. Att han inte skulle hört talas om dem känns rätt så otänkbart. Det hade Herodes, som Jesus också blev släpad inför. Han valde att håna Jesus och be honom utföra ens ett litet mirakel. Med honom pratade inte Jesus alls.
Ja, jag kan visst föreställa mig att mötet mellan Pilatus och Jesus var annorlunda. Jag kan visst tänka mig att det här är ett minne som Jesus själv mindes som just annorlunda. Men ett favoritminne? Något så speciellt hittar jag inte i den korta berättelsen - men så är det ju också bara orden som återberättas för oss. Vi vet inget om tonfall, minspel eller kroppsspråk.
"Vad är sanning?"
Omöjligt att veta. Men jag tycker att det är i sig intressant att random-webbsidan valde just den här scenen åt mig - en scen där Jesus är aktivt med, en scen där Jesus samtalar med någon annan - en annan som inte önskar något särskilt från honom.
Vi kanske kan lära oss något från Pontius. När har vi själva senast sökt upp Guds gemenskap och närvaro utan att önska, be eller vilja något för egen del?