Det är ingen enkel sak; så fort det finns utrymme, plats, vill åtminstone jag vara där och pilla, dekorera lite, rulla ut en inbjudande matta, kanske bara placera dit en stol, så att det blir lättare att uppskatta ytan och utrymmena. Bara peta lite.
Den första definitionen av ordet "utrymme" är som följer: "område som tas upp eller som är ämnad att tas upp av en person eller ett föremål", medans "tomrum" definieras så här: "ett fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls".
Hur skapar man utrymme, tomrum, i ett inre hjärtats kammare?
Jag tror att det första som måste till är tystnad. Alla inre pladdrande röster måste helt enkelt ombeds att bli tysta. Jag tittar ut
genom fönstret på snön som sakta faller ner från trädtopparna och trädgrenarna ner på den mjuka drivan. Det är ett tyst skeende, som gör mig medveten om hur mycket rymd det finns mellan de högsta grantopparna och den nu av snö övertäckta marken.
Och: "Gud vet när hans närvaro är icke-önskad".
Tomrum. Stillhet. Tystnad. I Johannesevangeliet liknar Jesus en människa född av ande, med vinden. Vi hör den, men vet inte varifrån den kommer eller vart den far. I dagens högteknologiska samhälle stannar vi sällan till för att lyssna. Verkligen, lyssna. Alltid är det något som hummar och brummar nära oss, om det är köksfläkten, TV:n som står på i vardagsrummet, radion som ackompanjerar morgonkaffet, eller diskmaskinens hummande - nog låter det omkring oss. I ett sådant samhälle kan det vara ett möte i sig att stanna upp för att lyssna efter något så enkelt som vindens sus. Till det krävs just tystnad. Tomrum i tiden. Möjligheten för ett möte. Tystnaden skapar möjlighet.
The believer caught between the flesh and Spirit is also caught between death and life. That is what happens when God intervenes in a human life. That intervention does not necessarily bring tranquility. In fact, it is more likely to bring tension and conflict.
Amen, amen. I somras, precis innan sömnen tog mig en kväll, hörde jag följande viskas, i det där tomrummet som infinner sig mellan vakenhet och sömn:
"Nature abhors the vacuum. So does God."
När jag skapar ett tomt ingenting i mitt hjärtas inre kammare, ger jag Gud en möjlighet till dialog och skapande. När allt mitt bröte är utburet får han en möjlighet att börja sitt inflyttande, med eller utan två t:n. "Gud är ande" säger Jesus. Att känna sig fångad, fast mellan köttet och anden, livet och döden, det kända och det okända, det trygga och det kaotiska - att tvingas ge upp det invanda mörkret för ljusets intrång - allt detta är ett annat sätt att säga "Gud ingriper". Läs Dunns citat en gång till, lite långsammare. Den troende, som fastnat mellan det världsliga, materialistiska, kända livet och livet där återuppfödelsen i Ande är verklighet, kämpar en kamp mellan att låta det gamla, kända, trygga livet dö, och villigt kliva in i det okända, kaotiska, dödens mörker som girigt slukar allt det som var bekant och känt, för att detta i sin tur ska leda till återuppståndelse och liv. I tystnaden och tomheten råder kaoset. Det tomma djupet täcks av mörker, och där, svävande som en Gudsvind, över mörkret, finns Anden. (1 Mos 1:2) Guds ingripande rör till de lugna, döda vattnen.
Vidare, Dunn:
It is the life surrendered to the flesh which lacks inner conflict, for the decline through sin to death can be so easy. It is when the Spirit enters a life to contest the sway of sin and counter the weakness of the flesh that conflict ensues. The presence of moral conflict is a sign of the Spirit presence, not the Spirit's absence.”
Det döda livet, som inte utmanar vare sig mänskliga vanor, sanningar eller självklarheter är den konfliktlösa, av synden mättade döda köttstycket. Den döda hästen, som ingen piska i världen förmår trava längre. När Anden blir delaktig i livet utmanar den synden. Köttets svaghet blir ett faktum och konflikt uppstår. Namnlösa skräckscenarier grinar nu pilgrimen rakt i ansiktet, det döda livet med sina stilla, lugna vatten lockar resenären till att strunta i alltihopa och vända om. Hur många gånger har jag inte önskat att det gick att vända om! Att helt enkelt kräla tillbaka in i den bortdomnade tillvaron, där ingenting känns särskilt mycket, för här, ute i stormen, naken och utan skydd, känns allting alldeles förbannat mycket.
Min Herde är dock av den envisa varianten. Alla finnar världen över, skämmes. Er envishet har ingenting alls att komma med, i jämförelse.
I tystnad och stillhet finns även utrymme för stormens ylanden att göra sig hörda. Genom Jesaja ropar han - min Konungshjort manar mig vidare, djupare in i stormen och mörkret, in i ensamhet och tystnad:
Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand. (Jes 41: 10)
I tystnaden finns också stormens stilla öga. I kaosets centrum finns en möjlighet till ett ögonblicks stilla vila. Min själs bror går vid min sida, han har lovat att inte överge mig. Jag kämpar med tilliten till det löftet. Om och om igen upprepar han sin ed. I stillheten lyssnar jag.