Och jag fattar. När nu hans hjärna saknar ett filter och alla ljud låter extra mycket, kan ett vanligt höstregn förvandlas till en mardrömstsunami, och jag lovar, ingen sover. På detta lägger vi att han just nu säger absolut ingenting annat än "kommer det blåsa mycket inatt mamma" / "det blåser inte mycket ute nu, mamma". Och dessa två meningar säger han ganska så ofta. Typ hela tiden. Tills båda familjens flickor har dragit bak öronen som sura katter och bara fräser till svar när han ställer frågan för 53;e gången den här morgonen. Det var en tyst grupp Billing som kördes till skolan idag. Förutom för en röst. Som frågar. Om det blåser mycket ute nu, mamma? Om det är farligt när det blåser ute, mamma? Är det det, mamma?
Det jag har fått lära mig, och som ger mig frid även mitt i det mest intensiva kaos, som får mig att googla nästa lösning, fundera ett varv till, söka rätt på en grej till, ett hjälpmedel till, är vetskapen, att lyckan INTE väntar "därborta", sen, när jag har fixat sonens nuvarande fixering, dotterns reflux, elevernas betyg plus samtliga familjens julklappar. Jag har trott det länge nog. SEN, när... Det är bara det att Jesus och hans rike finns inom oss, lär han, och det kommer inte på ett sådant sätt att någon kan säga "där är det" eller "kom hit, här är det". "Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem." (Luk 17)
Så klart att jag vill sova på natten. Helst. Så klart att jag vill slippa mental tortyr i form av samma upprepade mening från tre på eftermiddagen till åtta på kvällen med sju sekunders mellanrum i fem timmar. Gud min Gud så jag vill slippa det! Så klart att jag vill att dottern skall vara frisk och må bra. Självklart! Och jag kommer att kolla upp hårband som spelar musik tack vare inbyggda hörlurar, jag kommer att testa REI som eftermiddagsljudspår här hemma, jag kommer att fortsätta jaga dotterns läkare tills vi har hittat en hållbar lösning för hennes problem, absolut. Men min frid kommer ifrån att jag inte längre tror att min lycka och den inre frid jag känner när Han jobbar med mig och dialogar med mig skulle vara avhängigt något av allt detta som jag hett önskar hitta lösningar till. Långsamt har jag äntligen börjat förstå vad han menar, när han säger att Guds rike finns inom oss. Jag kan leva mitt liv därifrån, nu. Inga av mina problem kommer att som genom en magisk "huff" ha försvunnit. Det är inte det livet i Guds rike handlar om. Just nu, i alla fall. Sant och visst tror jag att den dagen kommer då han kommer att torka alla mina tårar, och ingen mer reflux, autism eller ljudöverkänslighet skall finnas. Absolut. Men jag tror att jag har äntligen lärt mig att gå med Honom istället för att springa desperat från rum till rum i en evig jakt efter Stället, Platsen, Tillståndet, i vilken jag kan erfara Honom och Hans rike.
Jag vågar sätta pengar på att svaret på allt detta är ett rungande "nej".
Att gå in i ett nytt, inre rike är att börja jobba med det nya, för det nya, i det nya och även, mot det nya. Och då kommer den inre ron och glädjen som han har lovat oss.
Jag vill så gärna att du skall komma hit, där jag är. Och så skrattar jag, när jag minns igen. Just det. Jag vare sig kan eller ska peka med fingret och förklara för dig hur eller var. Inom dig är Inom Dig, och det är ett heligt rike, dit jag inte har vare sig nycklar eller vägkarta. Men jag vet en som har. Så jag fortsätter, envist och ivrigt, att peka på honom. Med hela mitt hjärta pekar jag.