"Du lärare", säger han lugnt. "Jag vet hur det där känns."
"Jaså", fräser jag. "Jag kan inte påminna mig om att du skulle haft någon familj, du ung-karl till Gud. Du valde visst bort den biten!"
"Kanske det", svarar han. "Eller också såg jag alla som min familj."
"Javisst, det är jättegulligt", hugger jag. "Men det är inte riktigt samma sak att säga "alla som gör min himmelska faders vilja är min broder och min syster och min moder" och faktiskt LEVA med samma uppsättning människor, samma uppsättning problem, samma uppsättning irritationsmoment varje djävla dag. Och där svor jag!"
"Och du utgår ifrån att jag aldrig gjorde det."
"Det skrevs då aldrig ner i sådana fall", muttrar jag surt.
"Eller så använde jag inte samma svordomar som du", ler han. "Men faktum kvarstår. För inte så länge sen var 'hynda' det absolut värsta en man här i Sverige kunde säga till en annan man. Och jag kan lova dig att detta med att kalla någon för 'huggormsyngel' inte var så där jättemycket bättre i Israel, under min tid."
"Så vad skulle du göra om du var fast i min sits. En sits där det mesta känns rätt så hopplöst och ingen ljusning eller öppning verkar finnas. När det känns som '40 år till sen äntligen måste det väl vara slut'. När livet är SÅ skojigt?"
"Bära."
"Ja vad kul."
"Ja det måste det verkligen göra. Be och ni skall få. Sparvar och räknade hårstrån och allt vad det är. Vad hjälper det mig en morgon som denna att Gud har koll på min morgonfrisyr?"
"Inte ett smack. Och inte hjälper det dig heller att Gud vet hur många sparvar som faller ner i skogen denna morgon. Eller hur?"
"Nej just det! Så jag ska bara bära och bära och bära och bära lite till och lite mer och vänja mig vid faktum att det mesta i livet smakar barkbröd. Jag skall inte vara rädd - Gud ser på! Men vet du vad - jag ska berätta en stor hemlighet för dig - JAG ÄR INTE RÄDD. JAG ÄR ARG, FRUSTRERAD OCH UPPGIVEN. Det är DET som är problemet! Inte rädsla!"
"Mmmm. Och ändå har jag lovat dig ett ok som är milt och lätt att bära..."
"Den dagen kommer solen att stiga upp från väst."
"Ja, jag vet. Jag är läxan som ingen alls vill lära sig."
"Att vad?"
"Det är - enligt ert tycke - enklare att förbanna. Posta något vagt militant på Facebook. Skriva arga insändare. Tycka. Råda. Fördöma. Ha Åsikt Om."
"Enklare än vaddå? Få magsår?"
"Enklare än att lära sig min läxa."
"Bergspredikan. Igen. Du tycker att du fick till det väldigt bra där, eller hur?"
"Jag vet inte det. Nästan alla verkar utgå ifrån att det är omöjligt. Det är inte vad du skulle kalla för god pedagogik. När eleven känner sig modfälld och går in i hopplöshet."
"Ok. Du kör med ödmjukhet den här morgonen. Men kan du ge mig något konkret råd då? Från ditt skafferi av undervisning. vad göra när det känns som att hela livet är en stor portion barkbröd?"
"Andra Korinthierbrevet, kapitel sex."
"Paulus?"
"Paulus."
Jag vill inte vara till anstöt för någon, ingen skall kunna anmärka på min tjänst. Som Guds tjänare visar jag på allt sätt vad jag duger till: med stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen till anfall och försvar, i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Jag kallas villolärare men säger sanningen, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå lever jag, tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt. (2 Kor 6:3-10)
´"Plågad, men alltid glad. Har ingenting, men äger allt." Hur lyckas han med det där?
"Kika vidare på 1 Kor 13 och 2 Kor 11:23 och framåt."
1 Kor 13. Kärleksbudet.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 1-7)
"Kärlek. Så vad du säger är att han kunde alltid vara glad och känna att han ägde allt för att han hade kärlek? Och eftersom jag känner som jag gör så har jag ingen kärlek?"
"Glöm inte 2 Kor 11:23".
Jag har arbetat mer än de flesta, suttit i fängelse mer än de flesta, fått prygel i övermått och ofta riskerat livet. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö, en gång har jag stenats, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på öppna havet. Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror i floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder. (2 Kor 11:23-27)
"Okej, jag fattar. Paulus hade det jättetufft. Och ändå påstår han att han alltid var glad och saknade inget, eftersom han hade kärlek. Men vet du vad, jag tycker ändå att det är omöjligt att jämföra Paulus lidanden med en vanlig hushållskristens; ja, Paulus led och hade det svårt. Men han fick i alla fall känna att han uträttade något av värde! Men vad uträttar jag? Det kan låta som en massa gnäll men det är så det känns. Jag känner mig så bunden av allt i min vardag att jag inte hinner göra något av de gåvorna som du gett mig. Jag hinner inte - barnen och jobbet och hushållet måste komma först. Så jag har en förmåga som jag sitter med som jag nästan aldrig kommer åt att använda. Jag hinner inte - jag måste vakta ett barn som är extremt rymningsbenäget och som kan när som helst få för sig att klättra över stängslet som vi installerade för 60 000 kr. Jag hinner inte - jag måste åka till jobbet så att vi kan betala våra räkningar. Jag hinner inte - jag måste tvätta kläder till barnen och laga mat och städa och göra bildspel och veckoscheman för barnen och besöka barnhabiliteringen och skriva 12-sidiga dokument till försäkringskassan så att vi får behålla vårt vårdbidrag och förbereda lektioner, och svara på föräldramejl, och leka samres-taxi åt sonen för att samres inte klarar det själv, och mejla samres om att de inte gör sitt jobb, och sortera tvätt, och skriva på samma idiotlappar som jag själv skickar till mina elever, jag hinner inte, för när barnen har gått och lagt sig är det diskmaskinen och tvättmaskinen en gång till, och gå ner med soptunnorna till vägen, jag hinner inte, ett barn vill spela spel, jag hinner inte, för jag får inte betalt för att använda min förmåga och det betyder på klarspråk att jag inte har någon möjlighet att använda mig av den alls."
"Så kort och gott - du hinner inte älska?"
"Jag orkar inte. Jag har samma barkbröd framför mig som Paulus men noll av de belöningarna som han hade. Han var inte gift vad jag känner till, han hade möjligheten att resa land och rike runt, om han svalt och hade ingenting var det ingen annan än han som led av det. Han hade ingen familj att ta hänsyn till. Och det driver mig till vansinne att jag har något som jag verkligen skulle vilja uträtta - en förmåga som du har gett mig - men ingen chans alls att använda mig av den."
"Mmm, jag ser det. Det påminner mig om en annan person som jag kände väl en gång som kände samma frustration som du - trots alla synliga rikedomar omkring sig - och han hade verkligen allt - smakade allt ihåligt och tomt i hans mun."
"Jaså han!"
"Du är inte ensam om att känna det så här. Kanske slå lite i äldre visdomstexter också..?"
Okay... Predikarens bok, vers två:
Tomhet, idel tomhet,säger Predikaren,tomhet, idel tomhet,allt är tomhet.
Japp. Här har vi min själavän, en morgon som denna...
Allt har sin tid,det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera,
en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn,
en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. ( Pred 3:1-11)
"Suck. Så vad du säger är "vänta"? Vänta i femton år, tills barnen är stora? Tills jag har lite mindre autism omkring mig?"
"En gåva försvinner inte, inte heller blir den skämd och dålig om den inte brukas genast. Många av mina budbärare har varit äldre människor. Abraham. Moses. Och ja, Paulus. När tror du att han började sin verksamhet som apostel?"
"Jag vet inte! Men han tillhörde ju fariseerna, så han måste ju varit... åtminstone i min ålder?"
"Ja. Kom ihåg att på den tiden levde inte folk i allmänhet tills de var 80. Så "fyrtio" var bra mycket äldre än vad det är idag. Det är inte försent även om du måste vänta tills sedan. Det finns en stor ära i att göra det du är upptagen med nu - i tålamod. Kom ihåg att tålamod nämns som det första karakteristiska dragen av kärlek i 1 Kor 13. Och listan över kärlekens karaktärsdrag slutar med att uthärda."
"Det är märkliga saker du gör av och med min frustration."
"Du menar att det känns bättre nu?"
"Ja."
"Så gå då tillbaka din vardag och vet med dig att en underbar present har getts till dig. Du lever din julaftonsmorgon nu. Gläds åt presenten - även när det inte är dags att öppna den och ta den i bruk såsom du önskar riktigt än. Den är ändå din. Och när det känns som mest svart ta då din present i händerna, smek sidensnörena, skaka på paketet och hämta mod från att ingen kommer att ta presenten ifrån dig även om stunden för paketöppning inte har kommit riktigt än."
Det har blivit dags för mig att resa på mig och lämna köksbordet till förmån för mina vardagliga sysslor. En son skall vaktas. Ett hushåll skall tas hand om. Mat skall lagas och strumpor skall sorteras, lektioner planeras. Och när min rygg värker, när själen blir svart så tar jag en kort paus för att smeka sidensnören, hålla i mitt paket och glädas över att den verkligen är min - och ingen alls kommer att ta den ifrån mig - även om jag inte hinner öppna den just precis nu.