Jag sväljer och sväljer. Jag hade pengar. Jag skulle kunnat hjälpa. Men jag gjorde ett val. I det valet gick jag förbi inte bara tiggarkvinnan utan även dig, far till allt som är. Medvetet. Jag hade Matteus 25:35 ekande i bakhuvudet men jag valde att skynda mig förbi dig och ditt kors.
"De hemlösa som sitter och kurar utanför din mataffär som dignar av feta salamikorvar, julmust och runda ostar, hon som sitter i november-regnet med isiga händer - hur har du valt att ta hand om henne? Om det var jag som satt där med mina bara fötter och med korsets skugga över mig - skulle du stanna då? Hur kan du älska mig utan att se henne?"
Han är skonlös idag, min far. Och det är riktigt. Det är ur mitt dåliga samvete jag ger, när jag ger, inte ens från mitt överflöd. Här går jag och gnäller över att allt känns mörkt och meningslöst - att jag skall ta tag i en diagnos till, att jag har ett kartläggningsarbete till att göra med sonen - jag gnäller och ynkar mig samtidigt som hela Sveriges välstånd står till mitt förfogande - barnhabiliteringen skall ringa mig idag klockan ett för en första telefonkonferens mellan dem och mig. Så vi kan komma överens om hur vi kan hjälpa honom. Hur. Inte om. Jag har allt till mitt förfogande. Spelar det verkligen så stor roll att skolan ibland missar att dubbelkolla vilka skor han har på fötterna när de i övrigt gör ett fantastiskt jobb med honom - ett jobb som jag som mamma i många delar av världen skulle få göra i egen ensam majestät?
"Vilka fängelser har du planerat att besöka för att hälsa på mig, dotter? När skall du åka till röda korset med de där kläderna som står och står i sina påsar i ditt varma hus till ingen nytta? Det är vinter nu. Folk fryser nu. Jag, alltets far, går in i deras nakenhet och väntar med dem. När - dotter?"
Det här sista han säger får mig att äntligen höra, äntligen se.
Domsöndagen handlar inte om dåligt samvete. Det handlar om att se grannens mörker. Det handlar om villighet att gå in i den, för att se vad hon ser, och för att sedan leda ut ur.
Rex tremendae maiestatis.
Var behövs ljuset?
Domsöndagen kallar mig att följa efter honom, dit han går.
Djupare. Djupare in i mörkret.