Det börjar med att Domaren själv äntrar scenen:
Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades. (Dan 7:9-10)
Det är mäktigt, och det är majestätiskt. Med en viss avund läser jag dessa rader, och tänker mig att mina elever också skulle drabbas av ett annat allvar, om jag skred fram i snövit dräkt, om jag hade undervisat länge nog för att ha mitt hår i en kaskad av vitt ull, eller, antagligen, i en ullvit, tajt håruppsättning med kanske ett blekt drakben som håller uppsättningen på plats. Och sedan sätter jag mig på mitt domarsäte, i en stol som lågar lite lättsamt av flytande eld... Skrid fram, du elev! Nu ska vi se om ditt namn finns i boken!
Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. (Upp 20:11-15)
Tanken är inte precis angenäm; böcker öppnas. I plural. Jag blir dömd efter vad som står i böckerna, efter mina gärningar. All min dårskap, alla egoism, all ilska, all småsinthet finns uppskriven i dessa böcker, och nu blir jag dömd, efter vad som står i dem. Och om mitt namn inte finns i den sista boken, i livets bok, då är jag rökt. Halstrad. Döden och dödsriket har redan blivit kastade i den brinnande sjön, och om inget liv finns i mig, då hamnar jag, eller det som finns kvar av mig, på samma soptipp.
Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. (Joh 5:24-29)
"May I have your attention, please?
May I have your attention, please?
Will the real Slim Shady please stand up?
I repeat, will the real Slim Shady please stand up?
...
We're gonna have a problem here..."
Så, hur funkar nu detta för oss alla vanliga dödliga, i avsaknad av helgongloria? Om nu Faderns magnet fungerar som så, att han enbart kan dra till sig det som perfekt reflekterar Honom själv, och han själv är fullkomlig kärlek, vem av oss kan då klara examensdagen? Alla som anser sig reflektera fullkomlig kärlek och inget annat, varsågoda och stig fram. Var inte blyga. Knuffas inte.
Märkligt. Jag ser bara en person kliva fram.
I slutet av den här två minuters videon finns ett gäng so-and-so:s, vanliga toffeltrampare, sådana som jag, som ropar "hey! That's totally not fair!" när en total ligist lyckas ta sig igenom examensdagen, och svaret låter inte vänta på sig: "that's why it's called 'grace'".
Totally not fair.
Grace.
För vem klarar väl "fair", när den dagen kommer?