Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:3-4)
Att bli döpt in i Jesu död låter vi det gamla, icke-funktionella i oss dö och går in i ett nytt liv, där medvetenheten om att Kristus lever andas i oss på ett sådant sätt att det faktiskt blir möjligt för oss att längta efter att uppfylla Guds lag, istället för att se det som ytterligare en börda som har placerats på oss. Dunn talar om det "tudelade jaget"; ja, vi är redan nu nya skapelser i Kristus - det är detta som möjliggör för oss att alls längta efter att uppfylla Guds lag, som är raktigenom god. Men nej, det är inte fullt ut möjligt för oss än, våra fysiska kroppar lever fortfarande i en fallen värld där synden fortfarande har ett och annat att säga till om, och ett liv i denna fysiska kropp innebär ett fullständigt deltagande i ett liv som levs ut i den - än så länge - fallna skapelsen. Dunn uttrycker det så väldigt mycket elegantare än jag - så här får han ta över förklarandet för ett ögonblick:
Paul has in view the eschatological tension of the present stage of salvation history, with both the "I" and the "law" divided between the two ages of Adam and Christ in a period when these two ages overlap. (s. 377)
Vi lever alltså i en tidsperiod, menar Paulus, där två olika tidsåldrar möts och överlappar varandra: den gamla tidsåldern, som kan kallas för "Adams tidsålder", där synden styr och ställer till hundra procent, och Kristi tidsålder, där synden fortfarande råder i den fysiska världen, men där Kristus redan har vunnit den andliga kampen, som i sin tur kommer att resultera i ett helt restaurerat världsallt, även i det synliga, fysiska.
the old epoch itself has not yet run full course. So long as the resurrection is not yet, the "I" of the old epoch is still alive, still a factor in the believer's experience in this body. (s. 405)
På pricken! Det är detta som vi alla idag slåss med; Kristus lever i oss, det nya livet har redan börjat, den nya erans morgon har redan grytt, men den gamla epoken har inte än löpt hela linan ut.
It is precisely in the overlap of the ages that the law and "I" dance our frustrated fandango, and sin can play cat and mouse with both. ...there is a split in the "I" here between my willing and my doing. (s. 406)
Dopet, där vi tar emot Kristus i oss, möjliggör att en ny vilja, en ny längtan i oss tänds. Det är detta Hesekiel beskriver, när Gud, genom honom, talar till oss och säger:
Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud. (Hes 36: 25-28)
What is required then is that believers keep their perspective clear, that their attitudes to the relationships and attractions of this world be determined in the light of these epochal and decisive events, that they live in this world as those who do indeed share in Christ's death, not yet fully liberated from the power of death, but no longer in bondage to sin (s. 333)
Believers have a responsibility in all this, a responsibility to let the power of grace come to expression in their lives. Moral effort is in no way antithetical to faith; it is rather the outworking and expression of faith. (s. 350)
Vi måste alltså aktivt, hela tiden, vakta våra hjärtan; härom dagen lyssnade jag på en ljudbok av John Eldredge i vilken han sade något som fick mig verkligen att haja till: vi måste leva våra liv som om vi befann oss i ett andligt Beirut eller Bosnien; ett krig pågår, och vi måste aktivt kämpa emot fiendestyrkan, som kommer att meja ner oss utan nåd samma sekund som vi låter oss lullas in det synliga samhällets "all is well" - rop. (Det var rätt så fritt parafraserat, men budskapet skulle nog Eldredge känna igen.)
Tillbaka till Dunn:
Even as believers they may find that one of their actions, even one of their habitual activities, is a tool used by sin to distort their relations with God and with their fellows, and that they must fight with the sustained discipline of a gladiator fighting for his life to avoid that from happening. (s. 350)
Ouch. Detta har jag alltså själv alldeles nyligen upplevt, då jag äntligen blev tvingad att syna ett av mina vanor i sömmarna och inse, att oavsett hur god själva företeelsen i sig är, hade jag låtit den förvridas till något som mest började likna en avgud.
Min gladiatorträning är försvinnande liten. Än så länge har jag mest lärt mig att lyfta skölden, när fienden börjar puckla på med sina slag. Jag flyr inte, jag står kvar, men eftersom jag än så länge inte har någon svärdträning att tala om får jag förlita mig på att parera med skölden:
The choice confronting everyone is the choice of being ruled by God or being ruled by sin. (s. 353)
Och jag vet ju så väl; för dig som inte är kristen låter allt det här så utomordentligt trist och tråkigt; det låter väl mest som ett liv där man hela tiden säger nej till allt? Men så är det inte. Ja, det finns smärta inbakad i processen, att lämna något, gå ifrån något som man - i stunden - kanske inte alls vill vara utan, gör ont; men senare, när man har vandrat vidare ett tag finns det alltid en möjlighet att sätta sig på en bänk längs med vägen, vila ut, och blicka tillbaka på den väg man redan har tillryggalagt. Min upplevelse är, att i retroperspektiv visar det sig alltid, utan undantag, att oavsett hur hårt, hur bittert, med hur många svordomar man tog sig an den nya uppförsbacken, så visar det sig att om det var detta som Gudsviskningen inombords vägledde till, så var det rätt beslut, och livet har, i själva verket blivit mindre krångligt än det var innan.
Att leva i dopet är att aktivt välja de oförgängliga skatterna, istället för de förgängliga:
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan (1 Joh 4:18)
Slutligen, ett citat till, från Eldredge, som illustrerar hela min bloggtext som en snygg avslutning:
The second kind (of loss) is known only to the pilgrim; they are losses that we choose. A chosen loss is different from repentance - when we give up something that was never ours to have: with a chosen loss we place on the altar something very dear to us, something innocent whose only danger is in its goodness. We might come to love it too much. It is the act of consecration, where little by little, or all at once, we give over our lives to the only one who can truly keep them.
(John Eldredge - The Journey of Desire)
Gud talar till oss ständigt, och på många olika sätt. Dessa ord om pilgrimen, som frivilligt ger upp något; som väljer förlusten, var för mig djupt helande, och kom precis i rätt tid. Att vandra i Dopet, att välja Honom är den rikaste skatten som jag någonsin förärats, hands down, oavsett jämförelse.
Så fortsätter vandringen.