Ni vet hur äldre människor som har varit gifta i flera årtionden kan förnya sina äktenskapslöften? Det är inte samma sak som att gifta om sig, det är bara ett sätt att säga "ja, jag vill fortsätta med dig" varpå man firar detta. På samma sätt går det att förnya doplöftena. Det är inte att döpa om sig - dopet är ett - men det är ett sätt att säga "detta blev mig lovat när jag var en liten bebis och detta vill jag hålla fast vid."
Detta har jag gjort idag.
Enda sedan jag hittade till kristendomens sakargument, enda sedan jag började först ana att kristendomens fakta-argument kanske stämmer har jag insett någon gång, någonstans, behöver jag göra ett konstaterande, inför både mig själv och Gud. Någon gång i november förra året (vi skriver faktiskt 2016 from idag) började tanken, att faktiskt tala med en präst om saken kristallera sig, och till slut blev det av.
Det kändes helt rätt att öppna det nya året med att bekräfta dopet. Jag accelererar. Uppgraderar mig. Går djupare in.
Så - hur var det och vad gjordes?
Det var inte särskilt dramatiskt. Efter dagens predikan förklarade prästen att en församlingsmedlem önskade att förnya sitt dop varpå - om det fanns fler som ville göra samma sak - skulle möjligheten erbjudas till andra också. Vi började den lilla ceremonin med att jag läste högt missionsbefallningen från Matteus 28:18-20:
Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Efter detta berättade jag lite kort om min egen väg till kristendomen; inget jättedetaljerat, men församlingen fick en idé om hur min resa sett ut.
Sedan frågade prästen mig om jag ville leva aktivt i den kristna tron, varpå jag svarade "ja". Jag fram till dopfunten och doppade en hand i dopvattnet och korstecknade mig. Varpå vi - prästen och jag - läste tillsammans upp trosbekännelsen. Någonstans - jag fick lite tunnelseende ändå - under Gudstjänsten sjöng jag psalm 646 - min favorit - första versen på finska och sedan alla fem verserna tillsammans med församlingen.
Och så var det gjort. Det var det hela. Men jag känner mig jättenöjd på många olika plan.
Jag känner mig nöjd över att ha bekräftat offentligen inför Gud och mig själv att en förändring i mig har skett.
Jag känner mig nöjd över att det var så många som valde att komma fram efter mig för att förnya sitt dop; det är ju möjligt att flera av dessa människor behövde få chansen, precis som jag, men kanske inte skulle vågat fråga efter det. Någon måste alltid gå först.
Jag känner mig nöjd med min insats med sång och spel - det är inte alldeles självklart för mig att ta plats bakom pianot så där inför en publik.
Jag känner mig nöjd med beslutet att fasta från när jag nu slutade äta på nyårskvällen till att Gudstjänsten var över - det kändes som en fokushöjare inför detta - för mig stora.
Jag känner mig jättenöjd med att ha tagit ett steg djupare in i lärjungaskapet. Ett steg närmare, ett steg längre in, ett steg djupare - mot kärnan.
Jag kan varmt rekommendera detta för alla som funderar på saken.