Böner är farliga saker. Gud hör både dem och oss, alltid. Vi har våra egna föreställningar om hur Gud skall gå till väga när han sänder oss, tar oss i bruk och agerar genom oss. Jomen. Ibland är bilden i våra huvuden helt kristallklar, och nu handlar det enbart om att böja Gud efter vår egen vilja: jag vill ju så gärna. Men kom ihåg, Gud, du skall använda mig på ett sätt som jag själv har godkänt!
Det är ungefär där som bönetråden börjar snurra till sig och trassla ihop sig. "Gud" blir ett lite mindre levande väsen, han har plötsligt ingen vilja som skiljer sig från min, faktum är att nu är vi väldigt nära newage-tänkets välvillga manifesteringsmaskin, den stora kosmiska kopiatorn, som sänder oss exakt det som vi fokuserar mest på. "Ske min vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden", helt enkelt.
Åh så ofta jag faller i den Saulska fällan att veta bäst själv! Ett problem uppenbarar sig - jag börjar genast fundera över lösningar, i min egen härlighet. Blir det inte som jag vill, och går det inte efter plan, blir jag putt. Guden kastas sura, långa blickar; vad var det nu för fel på min plan den här gången då?! Kan du inte bara göra som jag önskar, för en gångs skull?!
När Gud svarar på bön, när han äntligen tar Saul i bruk, börjar det hela först med ett möte. Det är inte möjligt att tas i bruk med mindre än att uppdragsgivaren har först uppenbarat sig och sin vilja, i någon form. Saul blir bländad. Det Sanna Ljuset gör så ont i hans mörkervana ögon, att han faktiskt förlorar synen. I flera dagar måste han ha trott att detta var för evigt. Hans totala blindhet för Guds vilja har nu äntligen förmörkat till och med hans fysiska ögon, och nu sitter han där, rådvill, och betalar priset.
När Gud förblindar oss med sitt ljus ger han oss tid. Vi måste sätta oss ner. Vi måste tillåta andra att leda oss, att ta oss vid handen. Vi måste sakta ner, fundera och framförallt - vända oss inåt. I mörkret finns rum för precis allt detta. Att pressa framåt, i vår egen präktighet och kunnighet, efter vårt eget huvud, är helt enkelt inte längre ett alternativ. Sauls Gudsföljande hade, av Gud själv, uppfattats som ren förföljelse:
"Saul, Saul, varför förföljer du mig?" (Apg 9:4)
Det manar sannerligen till eftertanke. När jag tror att jag gör som allra bäst ifrån mig som en sann lärjunge, när jag brinner av iver och förtärs av min egen Gudslängtan, vad är det då jag gör med min Gud? Är det efterföljelse, eller är det ren förföljelse? Hur uppfattar Gud själv, som person, mitt agerande? Uppenbart är, att Gud kan känna sig förföljd.
Varför förföljer du mig?
Jag min religiösa dåre! Hur många gånger går efterföljelse över till rena trakasserier - där den som hackas och trackas är den som älskar mig mest och bäst? Hur många gånger omvandlas mitt eget "jag vet! Vi gör så här!" till bedrövad oro hos den som jag antas efterfölja?
Förföljelse - eller efterföljelse? Valet står mellan en Saulus och en Paulus.