Mmm. Jag vet vilken passage min icke-troende vän tänker på. Matteusevangeliet kan ibland vara både hård och svår. Själv skulle jag faktiskt vilja lägga till "obegriplig " - bara för att göra dig lite mer sugen på läsning. "Svår". "Hård". "Obegriplig". Hur skall jag försvara läsning av något med de epiteten? Hur skall jag som kristen kunna försvara texter som dessa:
Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. (Matt 13:41-42)
’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar (Matt 25:41)
"Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:46)
Det första jag kommer att tänka på är Mose och hans berömda möte med Gud i öknen:
Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske (2 Mos 3:2)
Det finns många fler, liknande episoder i gamla testamentet där Guds närvaro uppfattas som just eld:
"Ty Herren, din Gud är en förtärande eld, en svartsjuk Gud." (5 Mos 4:24)
"Ty min vrede har tänt en eld, den brinner för alltid." (Jer 17:4)
Ännu närmare kommer jag med följande textavsnitt:
"Ty liksom guld prövas i eld, så prövas Guds utvalda i lidandets ugn." (Syr 2:5)
Ugn? Är det inte just den bilden som Jesus använder sig av i Matteusevangeliet? Och visst är det något med Guds närvaro som människorna från förr har uppfattat som så intensivt att de inte haft någon annan bild att ta till förutom just liknelsen med eld.
För att kunna förstå Jesus ännu bättre går jag till andra ställen i evangelierna där han talar om eld:
"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!" (Luk 12:49)
När jag läser detta står det alldeles klart att Jesus inte använder sig av ordet eld här för att beskriva en faktiskt, fysiskt brinnande eld, utan detta är en liknelse; även vi idag säger liknande saker: "han är en riktig eldsjäl" och "hon brinner verkligen för sitt jobb". Vad är det för en eld han har kommit till jorden för att tända? En tanke formas. Vad skulle hända om jag bytte ut ordet "eld" till "Guds närvaro" - detta som de äldre texterna tycks beskriva med hjälp av bilden av en ständigt brinnande eld?
"Jag har kommit för att tända Guds närvaro på jorden. Om den ändå redan brann!"
Och med den tolkningen blir även ett annat, äldre, ännu mera mystiskt uttalande från Markusevangeliet begripligt:
"Ty alla skall saltas med eld." (Mark 9:49)
Saltas med eld - saltas med Guds närvaro? Nu är vi mycket nära en djupare förståelse av Matteusevangeliets svåra ord om den brinnande ugnen och den eviga elden.
En till sak skulle jag vilja lite stillsamt påpeka:
Ingenstans i de här mörkare, svårare texterna står det att det som kastas i den eviga elden skall brinna för evigt. Som mitt pappersflygplan i vulkanelden, förintas medvetandet hos den oförberedde, när Guds fullständiga närvaro dånar över den. Ungefär som uppenbarelseboken beskriver det:
"deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden." (Upp 21:8)
Den andra döden. Medvetandet släcks ut och är inte mer.
Grymt? Orättvist?
Jag vet inte det. Jag kommer att tänka på en diskussion som jag hade för länge sedan, långt innan jag hade börjat granska kristendomen i sömmarna, med en god vän till mig som är lika hängiven sin ateism som jag är min teism: det hon sade till mig den gången gjorde mig väldigt tankfull. "Men Päivi, jag vill inte leva för evigt, jag vill att det skall ta slut när jag dör, jag vill inte ha ett evigt medvetande!"
Den gången kunde jag inte förstå henne. Nu ser jag annorlunda på saken. Kanske är det som med hunger och mättnad? Min vän är helt enkelt mätt på upplevelser, redan efter det här livet. Skulle Gud tvinga den som inte kan eller vill till att utstå hans närvaro i eviga tider?
"Det är en fin förklarning Päivi - att alla får det de vill ha - den som är hungrig på mer fortsätter sitt äventyr, nu i Guds ständiga närvaro, och den som inte vill ha detta, den som är mätt som du säger, får sin medvetandets låga släckt av Guds större, allt slukande låga. Men varför måste det beskrivas så grymt? Varför dessa bilder av gråt och smärta? Kan inte Gud släcka ut medvetandet hos den som inte vill ha hans gemenskap utan att plåga honom lite först medan processen pågår?"
Det är en riktigt bra fråga. Varför måste förändring göra ont? Varför måste smärta finnas med i förvandlingsprocessen? Orden från Jesus Syraks bok kommer åter till mig:
"Ty liksom guld prövas i eld, så prövas Guds utvalda i lidandets ugn." (Syr 2:5)
Också Jesus egna ord om att den som vill följa honom måste ta sitt kors, uttalade under en tidsperiod då korset var det ultimata tortyrredskapet, skaver i mig. Vad är det med lidandets nödvändighet som vi inte förstår?
Eld förändrar, eld formar om, eld förintar. Alla skall saltas med eld. Ingen lovas en enkel väg ut ur detta - alla skall vi på något sätt möta Guds fullständiga närvaro - om inte nu, så sedan. Kom ihåg att Mose möter sin Gud i en törnebuske.
Kanske är det ändå vår egen känsla som avgör vad förslags eld vi möter: den rena, omvandlande elden, eller den förstörande, allt slukande elden.
Igen väljer jag kärleken. Jag gör inte detta - underkastelsen av mitt jag inför hans - därför att jag fruktar, utan för att jag älskar. Och jag vågar lita på att den lågan möter hans, nu, då och sedan, utan att förstöras i omvandlingsprocessen.