Visst låter det uppfriskande annorlunda? Eller deprimerande bekant? Ack, alla dessa gånger som jag har ansett och trott mig ta mitt samhällsansvar, och så visar det sig i slutändan att jag råkade döda Jesus. Oops. Som ett litet barn kommer jag till honom i mitt missmod, hänger med huvudet och viskar "det var faktiskt inte meningen. Jag blev bara så arg..." Gud välsigne den dagen, då jag inte längre blir så arg, att Jesus resolut vänder om och promenerar mot Jerusalem, igen. "Quo vadis?" "Till Jerusalem. För att korsfästas." "Kul. Får jag hänga på?"
Veckans tema heter samhällsansvar. Vad innebär det idag, för den vardagskristne? Paulus definierar det så här:
Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.
Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv.
Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Rom 13:7-10)
Kort sagt; det är mitt samhällsansvar att älska, älska, älska dig tills du tappar andan. Hur går det för mig, tycker du? När du möter mig i korridoren, klassrummet, kyrkan, köket känner du dig älskad? Mött? Sedd? Hörd? Fokuserad på? Tja, än så länge har jag inte dödat dig, inte stulit från dig, inte begått äktenskapsbrott, men jag måste erkänna - jag har känt begär. Efter din vardag, din tjänst, din hälsa, din fysik, din kofta (den är riktigt snygg - i alla fall på dig) till och med - och nu blir det riktigt pinsamt - efter din katt.
Nog har Gud uppenbarat sin vishet, men eftersom världen i sin egen klokskap inte lärde känna Gud, bestämde sig Gud för att det nog var bäst att proklamera galenskap och rädda de som tror. (1 Kor 1:21)
Jag tror att det värsta med honom är att han inte bryr sig ett enda dugg om regler. Ni vet - såna där trygga svenska: vad man kan säga eller inte säga, vad man kan be om och inte be om, vad man kan föreslå och inte föreslå. Han struntar glatt i allt sånt, och det är när jag vågar följa efter som detta med samhällsansvar blir på riktigt: det är då diskussionerna vaknar till liv, mötena blir riktiga möten och livet återvänder till den älskades ögon. Men jag förstår fariséerna. Jag har full förståelse för att de ville stena ihjäl honom med jämna mellanrum. Det finns gånger då jag helst vill det också. I alla fall kasta lite grus och småsten på honom. Det är jobbigt att leva tillsammans med en glad rebell, som absolut aldrig tröttnar, som inte är ett dugg rädd och som ständigt är nyfiken på vem surputten mitt emot kan tänkas vara - den här gången. Att jag tror mig veta, för att jag har träffat nämnda surputt 123 gånger redan den här veckan, stillar inte hans nyfikenhet ett skvatt. "Kom igen, Päivi! Vi går och kollar lite närmare!" "Nej jag orkar inte! De första 122 gångerna den här veckan har hen varit värsta surputten! Gå du, jag väntar här..." "Oj, väntar vi här borta idag? Jaha, tror du surputten hör oss hela vägen härbortifrån?" Men SUCK Jesus!
Samhällsansvar. Huvudvärk och samhällsansvar. Huvudvärk, samhällsansvar och en glad Jesus. "Päivi, din son äter honung direkt ur burken igen, tror du att det är en bra idé? Den här gången? Idag?" "Antagligen inte." "Han vill säkert spela Kalaha! Världens mesta bästa spel! Kom igen, nu mamman! Kalaha!" "Kan vi inte hälla upp ett glas vin istället?" "Nej det har vi ingen, men du kan få en kopp te tillsammans med sonen!"
Jag börjar stillsamt misstänka en diagnos, av något slag. Det skulle faktiskt förklara ett och annat.
SKA? "Ständigt Kär i alla"? SGF? "Svår glädjefnatts-syndrom"? Nåt är det. Och under tiden som jag funderar över diagnoskriterier fortsätter han att glatt proklamera galenskap och rädda dem som tror. I samhällets ödmjuka tjänst.