Amen, amen. Så börjar tredje kapitlet i Jakobsbrevet i nya testamentet. Bevisligen författat för 2000 år sedan. Fortfarande kungsord idag. Med tanke på hur mycket lärarna är på tapeten mest hela tiden tänkte jag - i egenskap av kristen och lärare - fördjupa mig i fenomenet "vad har bibeln att säga om undervisning" och hur tillämpar jag det i min undervisande vardag idag?
Det första som kommer till mig när jag tänker på undervisning är Jesu ord om tjänande från Markusevangeliet:
Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. (Mark 10:43-44)
Jesu idé om en "förstelärare" är alltså den om kollegan som gör allt för att betjäna och hjälpa sina elever och arbetskamrater, den som röjer vägen med en machette så att hens mindre erfarna kolleger och elever kan tryggt troppa efter.
I den bemärkelsen vill jag gärna vara en förstelärare. Problemet är, att det finns även andra hederskoder i vårt samhälle. Koder, som handlar om att det är fel och fult att skryta och framhäva sig. Härom veckan satt jag på en ämneskonferens med andra lärare från de närliggande skolorna som undervisar mitt ämne. Mötet började med att mina kolleger ville höra vilka läromedel de andra använder sig av. "Läromedel" som i "workbook och textbook". Vilka är bra? Vilka är mindre bra? Jag satt där och skruvade på mig - skulle jag, eller skulle jag inte? Skulle det uppfattas som skryt? Eller som en vilja att dela med sig? Till slut tog jag mod till mig och berättade att jag har helt gått ifrån undervisningen med workbook och textbook. Jag berättade att jag hade fått chansen att bygga en hemsida - ett webbverktyg som jag använder i undervisningen varje dag. Skulle de andra vilja se den? Ja visst, det ville de gärna. Nu i efterhand kan jag bara hoppas att detta inte uppfattades som "skryt" utan som det jag ville att det skulle vara - en genuin önskan att dela med mig av något som jag tycker har lyft min undervisning. Något som kollegerna gärna får använda sig av när nu materialet finns där, online.
Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått (1 Pet 4:10)
Tjänande. Givande. Att vara en förebild som inspirerar, inte utmattar:
Du tror dig om att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor i mörker, en fostrare för oförståndiga, en lärare för omogna – du äger ju kunskapen och sanningen i lagens gestalt. Du undervisar alltså andra men inte dig själv. Du förbjuder stöld men är själv en tjuv. (Rom 2: 19-21)
Vad Paulus talar om här är inget mindre än vikten av att leva som man lär. Att undervisa sig själv - det här är verkligen ingen ny tanke. Den har pedagoger i alla tider talat om som ett av våra viktigaste didaktiska verktyg. Men det var kanske den tanken som fick mig att starta en ny underavdelning på min lärarblogg som heter "lärarens funderingar"; där utvärderar jag veckan som har varit och genom den utvärderingen undervisar jag mig själv. Mina kolleger kanske skrattar gott åt mig när jag nu - efter en och en halv termins varveckoliga utvärderande - medger att jag inte riktigt hade klart för mig, trodde helt enkelt inte, att det utvärderandet skulle resultera i några större förändringar i mig, hos mig. Min ursprungstanke var faktiskt att bjuda in till dialog, då jag såg att barnen spontant använde mina lektionsplaneringsbloggar som ett ställe att gå till för att kommentera. Jag ville ge dem ett forum där det inte bara var okej att kommentera utan där jag kunde uppmuntra dem till att göra det. Nå, dialog har det inte blivit - men detta varveckoliga funderande har till min stora förvåning format mig. Förändrat. Tacksamt tar jag emot verktyget och förändringen. Ibland känns det som om jag var en stenskulptur som hackar av och slipar bort skrynkligheter från sig själv... Verktygen till detta arbete - så väl som inspirationen - hämtar jag från dessa kloka, som har skrivit breven i Nya Testamentet:
vi har satt vårt hopp till den levande Guden, som är en frälsare för alla människor, särskilt för dem som tror. Inskärp detta i din undervisning. (1 Tim 4:10-11)
Men nu suckar jag. Paulus, hur skall jag kunna "inskärpa min undervisning" med hoppet om den levande Guden? Vare sig politiska eller religiösa åsikter får genomsyra min undervisning. I dagens sekulära samhälle är religion något privat, religionen är en husgud som jag gärna får niga för i hemmets privathet och i kyrkan - men på jobbet? Paulus ler. Redan i nästa mening besvarar han min fråga: hoppet om den levande Guden, Guden, som jag för dialog med genom mitt sätt att leva får inskärpa min undervisning genom mina vardagliga val i ord och handling.
Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. (1 Tim 4:12)
Att vara en förebild. Att spegla Kristus ljus till sin omgivning. Jag har mer och mer börjat tänka som så, att min sanna församling är min arbetsplats. "Församling" - under urkyrkans tider betydde detta bokstavligen en grupp människor som levde ihop, delade med varandra det de hade och interagerade med varandra i det vardagliga. Det är en församling.
En grupp främlingar som jag inte kan namnet på, som samlas en gång i veckan till samma kyrka som jag, som jag på sin höjd byter något ord med en gång i veckan och då handlar det om kyrkokaffet efter gudstjänsten - det är inte en församling.
Min församling är till sin majoritet icke-troende. Församlingen, i vilken jag är placerad för att verka i, känner inte min Gud. Och det är verkligen inte mitt jobb att vare sig predika eller argumentera med mina församlingsmedlemmar. Mitt jobb är att vara det jag tror på. Mitt jobb är att stillsamt leva ett liv där mitt betraktande av Kristi ansiktes ljus speglar något av det ljuset till dem som interagerar med mig.
"Preach the Gospel at all times. When necessary, use words." (Anonym)
Som sista citat tar vi idag ett gammal-testamentligt ett, bara för att balansera saker och ting aningens:
Som strömmande regn är min lära,
som daggen faller mina ord,
som skurar över grönska,
som duggregn över gräs. (5 Mos 32:2)
Kom igen. Vilken lärare värd namnet vill inte leva så? Låt oss höja oss över skränet, kråksången från den missnöjda hopen och göra det vi kan bäst. Undervisa med ett ödmjukt hjärta.