Vad vill du bli när du blir stor? Vi fick alla frågan, som barn. Och som barn svarade vi från hjärtans längtan: vi ville bli... astronauter. Veterinärer. Sångare. Drakforskare. Inget var omöjligt. Drömmen tände glädjen, och glädjen kändes naturlig.
I förra bloggposten talade jag om det oerhörda, att vara skapad till Guds avbild. Men idag tänkte jag börja från en annan ända: finns en personlig Gud? Är Gud - om han alls är - en person? Vad talar för detta?
Det bästa argumentet för Guds existens som jag känner till kallas för det kosmologiska argumentet, och i korthet, går den så här:
1. Allt som någonsin har börjar existera, har en orsak.
2. Universum har inte alltid funnits, den har börjat existera, en gång.
3. Universum har en orsak.
Premiss ett - "allt som någonsin har börjat existera har en orsak", går att observera: stolen som jag sitter på har inte plötsligt uppenbarat sig från ett tomt ingenting - den har en orsak till sin existens. Samma sak gäller mig, dig, den vita kaninen och allt vi kan observera: dessa ting och personer har orsakats till existens av något som ligger utanför dem själva: stolen, kaninen och jag själv har inte själva velat oss till existens. Vi kan inte skapa oss själva till varande. Orsaken till min, stolens och kaninens existens ligger utanför mig, stolen och kaninen.
En gång i världen trodde vetenskapen, att universum har alltid existerat. Idag, tack vare framsteg i forskning, vet vi att det inte är så. Redan 1929 kunde Edward Hubble mäta något som kallas för "the red shift" från ljuset av fjärran galaxer. Universum expanderar. Något som expanderar, har en tidpunkt, då den har börjat existera. 2003 konstaterade kosmologerna Arvin Borde, Alan Guth och Alexander Vilenkin att "ett universum som har expanderat genom sin egen historia, kan inte vara evig i sitt förflutna, utan måste ha en absolut början."
Premisserna ett och två stämmer, och då gör även slutsatsen det; något har orsakat universum till varande. Så - vad består vårt universum av? Materia. Tid. Rum. Precis som i exemplet med mig själv, stolen och kaninen, kan inte dessa saker självskapa sig själva, utan deras grundorsak måste ligga utanför materia, utanför tid, och utanför rum. Plus att denna grundorsak måste vara bra kraftigt, för att kunna skapa materia, tid och rum.
Så - varför Gud? Ateistens nästa fråga brukar bli "jaha, och vem skapade Gud då", men det här är en tankevurpa: eftersom Gud opererar utanför tiden är han evig och oskapad; och det som är evigt har ingen tidspunkt då det har börjat existera. Tid existerar innanför ramarna av vårt universum, vilket i sin tur innebär att tiden har en grundorsak, som har fått den att börja existera. Och denna grundorsak ligger - precis som med exemplet ovan - utanför tiden. Det är tidslöst, alltså evigt.
Argumentet om absolut moral går ut på, att om något sådant finns - om det finns absoluta rätt och absoluta fel (nej, det är inte ok att bränna bebisar på bål även om hela mänskligheten skulle råka tro att det är det) kommer dessa absoluta uppfattningar i sådana fall någon annanstans ifrån än från oss själva. I annat fall finns enbart varje persons subjektiva uppfattning, vilket i sin tur betyder att vi borde inte äga förmågan att känna oss djupt kränkta när någon stjäl något ifrån oss. Alltså: även om hela planeten enas om att det är ok att bränna bebisar på bål betyder inte det att så är faktiskt fallet. Om detta är sant, finns det en moralisk observatör utanför mänskligheten, som kan ha en åsikt i frågan. Och moral är något som observeras hos levande personer, kompletta med intelligens, inte hos döda ting, sådana som stolar eller hus. Och nej, mina katter äger inga moraliska skrupler; de anser att det är helt okej att tortera en annan varelse till döds för att det är skojigt.
Så om det finns en varelse utanför oss själva som har en moralisk åsikt om vad som är rätt och vad som är fel, och som till på kuppen viskar sitt ja och sitt nej inom oss - hence det dåliga samvetet, som vi alla är bekanta med - verkar denna varelse vara intensivt intresserad av specifikt oss, och våra göranden eller icke-göranden. Det är där det börjar brännas. Pusslet kräver helt enkelt fler bitar än bara ett.
2. Om det finns något sådant som objektiv moral, påträffas moral någon annanstans också än hos människor.
3. Än så länge har vi inte träffat på några intelligenta utomjordingar, som förklarar sig själva som odödliga, eviga skapare till både människors moral och universum. Hmmm.
4. Däremot har vi en historisk person som har kommit med påståenden sådana som:
"Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus." (Joh 8:12)
Eller:
”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” (Mark 14:62)
Vilket torde sig - sådana de är - vara lika intressanta, som "Jag är en inkarnation av Napoleon Bonaparte. Jag anser att Frankrikes tron skall tillfalla mig" - om nu inte personen har något mer att komma med, förutom enbart påståenden.
Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. (2 Kor 4:3-6)
Det finns någonting i evangeliet som har en annan röst förutom den rent kulturhistoriska. Det är därför dessa texter fortfarande idag levandegör människor. Det är därför den Ortodoxa kyrkan envist talar om ett personligt tilltal, rakt igenom kulturhistorian. Det är därför betraktandet och skapandet av ikoner, bibelläsning och bön har en omvandlande effekt på den som betraktar, läser och ber. Kristi ljus når fram och lyser upp våra hjärtan, ifall vi inte låter läsandet eller betraktandet förbli ett dött seende eller ett dött läsande, som sker med just ett förblindat förstånd. Ett förblindat förstånd utgår ifrån att vi vet vad och vem vi kommer att möta så fort vi öppnar upp ett text-avsnitt framför oss. Ett förblindat förstånd betraktar ikonen med enbart denna världens kunnande. Ett förblindat förstånd utgår ifrån att människan ensam räcker, och vet bäst.
Men varifrån kommer då missnöjet och oron? Varför alla dessa självhjälpsböcker i bokaffären?
Varifrån kommer längtan?
Vilket är målet, som vi missar?