Predikan var faktiskt dubbel; jag fick äran att lyssna till två stycken präster, som båda hade prästvigts i just den kyrkan, just det datumet, för 40 år sedan. Båda prästerna höll var sin predikan.
Den jag fastnade för behandlade sådden av ordet; i Jesu liknelse om sådden får vi oss en välbekant bild från landet: fröna landar lite hipp som happ – en del här och en del där, en del i god jord och en del i jord som inte kan bära frukt. Detta liknar Jesus vid alla oss som tar emot hans undervisning – en del kan tillgodogöra sig det och andra har svårare för detta.
Detta väcker en myriad av tankar i mitt huvud. Ibland måste alltså en katastrof till, för att bejaka fröets potential? Beskydd – även välmenad sådan – kan ibland fungera som en tvångströja som förhindrar utveckling? Den intensiva hettan av smärta, av att slukas totalt och förstöras ner till grunden, kan ibland vara exakt det som krävs för att det som har blivit sått kan aktiveras?
En skogsbrand skapar livsrum för det som är nytt och ungt. Det gamla, ståtliga, invanda har brunnit ner till grunden. En del friskt har säkert också förstörts i branden. Det kan inte hjälpas. Om det som är sjukt och som förstör skogen har snärjt in sig i det som är friskt så till den grad att det ena inte kan separeras från det andra utan att båda förstörs, då är det klokare beslutet att låta det som orsakar smärtan brinna och samtidigt försöka hitta någon slags förståelse för att en del av det friska kommer även det att förkolna och dö. Det är exakt så en katastrof fungerar. Den jämnar med marken, utan urskiljning. Smärtan, medan processen fortgår, är total. Att klara av att – mitt under det värsta brinnandet – minnas, att det är den här hettan i all dess intensitet som i sin tur smälter undan det hårda, yttre beskyddande skalet, och det är just precis den här hettan som frigör det som finns innanför skalet, det är ibland, rent utav övermänskligt. Och Jesus, min judiska läromästare, förstod detta med en intensitet som så småningom ledde honom själv till det romerska korset.
”Alla skall saltas med eld”. (Markus 9:49)
”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Åh, vad jag önskar att den redan brann!” (Lukas 12:49)
Jesus förstår nödvändigheten med korsfästelsens totala skogsbrand; allt skall brinna, inget skall sparas.
Men är det verkligen alltid så, att det ens finns något sjukt och förstört som en skogsbrand måste ta hand om? Vad fanns det för något i Herren, som skulle varit böjt ur form, eller så förpestat av ondska och synd att ingen annan lösning finns än det romerska korset?
Professor N.T. Wright beskriver Jesus som ”Israel-i-en”; den person i världshistorien, som klarade av att vara allt det som Israel som folk och nation var tänkt att vara för den övriga världen: ljus i mörkret, helande åt massorna. Israel som nation var lika mättad av synden som alla andra nationer, Guds utvaldhet till trots. De klarade inte av att vara läkemedlet, som de andra folken skulle kunnat vända sig till. Men Jesus, i egenskap av Israelit, tog på sig att representera sitt folk, att bli och vara – Israel-i-en. Han lockar till sig ondskans totala och samlade raseri, genom att låta den blåsa sig tom mot hans person. Han slukar i sig det mänskliga lidandet i sin helhet, in i sin egen person. I honom kan Gud döma synden, i honom kan skogsbranden få härja tills all ondska är till grunden förstört och dött.
om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd (Joh 12:24)
I dessa ord finns mitt hopp. Även mitt brinnande kan frigöra frön, som är så värdefulla att det krävs den hårdaste skal för att beskydda dem, så de inte faller ut i förtid som mat åt himlens fåglar.
Stadigt vänder jag min blick mot honom. Han har lovat att ingen skogsbrand varar för evigt.