Frustrerade föräldrar, unite. Igår var det favoritboken som var borta. I förrgår grät hon över hårborsten. Dagen innan det var det ytterligare något annat. Flickans rum ser ut som en begravningsplats för leksaker, så med vissa bibliska verser om att leta och sopa noga tills man hittar förvisade jag mig själv in i flickrummet för att begå ett gott exempel: så här gör man när man letar... låda nummer ett med totalt onödig plast hälldes ut på golvet. "Gör två högar: det här vill jag ha, det här vill jag inte ha. Inte ha-sakerna lägger du i den svarta soppåsen här. På det här sättet hittar du vad du letar efter snabbare, plus att du får ett städat rum." Tyckte mig höra en suck och ett par stycken "men mamma"-eder, men jag är ärligt trött på detta nu. Hon MÅSTE lära sig att ha lite koll på sina saker, och någon gång utvärdera: vad använder hon, vad använder hon inte? Ni vet, det där som hennes mamma är själv världsbäst på när det gäller sina egna högar...
Leopolds fläckar är numera nästan osynliga. Marias svans har gått av. Det spelar ingen roll. Dottern har älskat dessa småfiguriner ömt i åtminstone fyra år nu, och jag förstår att hon letar.
Hur letar Gud? När någon av oss har gått vilse och sprungit bort från Honom, hur gör han sitt letande? Det är ju inte så att han inte vet var vi rent fysiskt befinner oss; oavsett om det är Timbuktu eller Vladivostok vi försöker fly till finns Gud redan där. Nej, det är inte det geografiska letandet som är Guds bekymmer. Guds sökande är alltid, i första hand, ett hjärtats letande:
Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. (Hes 34:16)
Jag tror inte att Gud här i första hand talar om de som rent geografiskt har gått vilse, utan dem som är vilse i sina egna hjärtan; de skadade, sjuka, de bortsprungna. "Jag, HERREN söker efter hjärtat och testar sinnet" (Jer 17:10)
Om och om igen säger Jesus till oss: var har ni era hjärtan? Vad finns i dem? Vad är din största skatt, som du letar efter eller vaktar? Där har du även ditt hjärta.
Det är våra hjärtan Gud söker:
men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. (Rom 8:26-27)
Främst är det ju känslor som bor i hjärtat. Att göra en känslomässig vårstädning, lyfta upp alla halvmögliga känslor till dagsljus och fråga sig själv "vill jag ha den här" är absolut ingen självklarhet. Bitterheten över hur jag blev behandlad den där gången av de där fullständiga främlingarna, jaså, den ligger fortfarande här och ruttnar? Vill jag ha den här känslan kvar, eller tar den bara en massa onödig plats i mina hjärtkammare? Skammen över 21-åringen, som inte visste bättre än hon gjorde en gång, har gått över från mögel-stadiet till någon slags intressant grå-grön växtlighet som sprider sig över hela minnesbilden. Isch. Den vill jag INTE ha. Den håller ju på att sprida sitt mögel till de här nyttiga känslorna, som jag också förvärvade som 21-åring. De vill jag ju ha kvar, oförmöglade! Bäst att slänga den där skam-och-skuld känslan i den där korgen som Gud håller öppen, enligt första Petrus-brevet:
kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. (1 Pet 5:7)
Vem vet hur Kristus-ljuset inom oss får falla, om vi vågar städa upp och ge den rena fönster att skina igenom?
"Mamma, jag hittar fortfarande inte Leopold och Maria", säger hon, men i en lugnare ton nu. Hon vet att hon har påbörjat ett systematiskt arbete, ibland ensam och ibland tillsammans med föräldern, och lugnet kommer ifrån att hon vet, innerst inne, att det sökandet kommer att bära frukt. Det som just nu ligger förlorat kommer att bli återfunnet.