Min dag har varit mest märklig. Det började inte bra. Jag vaknade efter en orolig natt och kände mig ledsen och nedstämd. Det var så mycket jag saknade, så mycket jag längtade efter - och i nattens mörker tror jag nog att jag ropade ut allt detta till dig. Det kändes svårt och tungt att vakna upp till samma knastertorra verklighet, där samma sysslor skulle utföras exakt likadant, utan pardon, oavsett vad jag saknar i mitt liv. Sedan kom regnet. Hårt och tungt började den piska och svepa mot huset. Jag svepte en filt om axlarna och tände en brasa. Det där gråa inom mig ville inte ge med sig. Var var min Gud?
Senare under dagen hade jag ett möte inne i stan. Regnet fortsatte att vräka och spy över fönstren. Efter mötet slank jag ut, sick-sackade mellan regnmissilerna mot bilen. Grått, grått, grått, mera grått. Efter lunch var det dags att börja fundera på dagens hämta-barn-turné. Och någonstans just precis där sträckte du fram din hand och sopade undan lite plats på himlen; en sol kikade fram. Regnet fortsatte trumma mot bilens motorhuva. Inne i stan igen kikade jag upp mot himlen, på väg att hämta mellanbarnet för att skjutsa henne till finskalektionen. Där, högt ovanför såg jag plötsligt din strålande hälsning; en regnbåge - och vilken regnbåge sedan! Den sträckte sig från ena sidan av min lilla stad till den andra, byggde en hög, strålande bro som träden och luften skimrade bakom. Det är sällan jag har sett en så magnifik regnbåge. Den följde mig vart jag än åkte - rakt igenom mina fredagseftermiddag-sysslor fanns den där, som en tyst påminnelse; du har inte övergivit mig.
Nu är det kväll och jag letar i bibeln efter något passande - om en perfekt dag. Detta får jag framför ögonen:
Ty din man är han som har skapat dig,
han vars namn är Herren Sebaot,
din befriare är Israels Helige,
han som kallas hela jordens Gud.
Herren kallar på dig,
övergivna och olyckliga kvinna.
Inte sviker man sin ungdoms hustru,
säger din Gud.
Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.
Jag dolde mitt ansikte för dig
i häftig vrede ett ögonblick,
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,
säger din befriare, Herren.
Det är som på Noas tid,
då jag svor att Noas flod
aldrig mer skulle dränka jorden.
Så svär jag nu att inte mer vredgas
och inte mer rasa mot dig.
Om än bergen rubbas
och höjderna vacklar,
skall min trohet mot dig inte rubbas
och mitt fredsförbund inte vackla,
säger han som älskar dig, Herren. (Jesaja 54: 5-10)
Så var då regnbågen skickad till mig, som ett tecken.
Jag vet inte hur en perfekt dag skulle se ut för din del, Gud. Men jag känner mig varmt tacksam över att du följer med i mina, mindre perfekta, för att plötsligt förgylla dem med din nåd och din kärlek.