Men här kommer Kristus till min undsättning: det är inte meningen att jag skall "klara" detta med att "vara kristen" i någon form av egen kunnighet eller egen makt. Detta är galaterbrevet inne på:
låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. (Gal 5:16)
Det är bara en omformulering av det Jesus säger i Johannesevangeliet:
Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5)
Det nya livet, efter ett "ja" till Kristus, skall ske under ständig vägledning: anden - bosatt i oss - skall vägleda oss - om vi låter den. Utan denna vägledning är vi tillbaka i lagiskhet. Utan den vägledningen blir kristendomen en religion, som vilken som helst, där vår uppgift är att hålla ett antal bud och lagar. Galaterbrevets lista över andens frukter blir istället en performance-lista:
andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 6:22-23)
Jag observerar att det står "andens frukter". Om jag tillåter mig vägledas av anden - kan jag räkna med frukter sådana som dessa ovan. Den andra vägen, där jag med svällande tinningar ser ovanstående lista som en kravlista, som jag på något vis själv skall klara av att hålla, leder enbart till frustration:
"Nu skall jag vara kärleksfull, glad, fridfull, tålamodig, vänlig, god, trofast, ödmjuk och behärskad."
Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. (Joh 15:4)
Jag övar mig i att lyssna inåt, på andens viskningar. Jag övar mig i tillit. Jag övar min förmåga att lita på att någon annan har mitt bästa för sina ögon. Jag övar mig i ödmjukhet. I "Päivi-vet-inte-bäst".
Som slutord skulle jag vilja påpeka att jag tycker det är underbart att upptäcka hur evangelierna och Paulus undervisning flätar in sig i varandra - hur de stödjer varandra och drar kraft från varandra. Hur något som Paulus använder som bild plötsligt blir tydligt när jag läser evangelierna, eller tvärtom.
Ungefär som den kristnes vandring i anden. Den hämtar ständigt sin livskraft från den levande källan, som en naturlig del av den. Och detta, mina vänner, är så långt ifrån religionens lagar och bud man kan komma. Detta är att ha en levande relation med någon, som är sin egen person.