Jag får, med andra ord, praktisk daglig övning i att vara en förvaltare.
Men är jag en god förvaltare?
”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." (Luk 12:42-48)
Jesus på stridshumör. Här pratar vi alltså om inget mindre än det kristna ansvaret att leva ett kristet liv, fullt ut. Att sitta och tro på sin kammare, i all enskildhet, och sedan gå ut i världen och agera på världens vis för oss ingenstans med den här mästaren. Jesus efterfrågar inget mindre än att det skall synas i vår vandring att vi faktiskt är hans lärjungar. Att veta vad Mästaren vill men inte förbereda mötet med honom leder kort och gott till prygel. Att inte veta verkar vara en annan femma: den som inget vet har inte heller något ansvar, men den som vet och struntar i sitt ansvar är alltid till mer skyldig: det handlar om ett förtroende, och vad man gör med den. Marschordern för dagen lyder som följer: "var världens ljus".
Jag har tyckt synd om mig, och ojat och vojat mig i en vecka nu. Eleverna kommer på måndag, så det är dags att sluta pipa nu och klä på sig stridsrustningen: fasta, bön, bibelläsning, morgonmöten med ÖB. Om Han har gett mig det här ansvaret kan jag ju inte lägga ner mina vapen och svika det förtroende han har för mig. När han kommer, kommer han att möta mig ute på fältet, i den position som han gav mig.
"Matutdelning", säger han. I nästa andetag skiner han igenom instruktionsmanualen som det levande brödet. Japp, dags att sluta pipa och börja planera på allvar, och med stryka. När han kommer skall han inte finna mig i skön-fåtöljen med benen i kors. Han skall finna på det fält dit han skickade mig, och där jag har min stridsplacering.
- On your feet, daughter of Zion. (Mika 4:13)