Till vindarnas sus
Ännu rullar kulorna
På skolgårdens grus...
Som undervisande lärare har jag precis vinkat iväg eleverna; släppt iväg dem på sommarbete. Helt plötsligt infinner sig den långa, svala lärarsemestern under vilken jag har tid att läsa, tänka, spatsera omkring i trädgården och spela "Den försvunna diamanten" med barnen. De välbekanta sommarsångerna ekar fortfarande i öronen, och en och annan elev-tanke surrar fortfarande omkring i min sommarhjärna, men det mesta med den trygga undervisnings-vardagen är nu lagd on-hold, och jag känner mig... vansinnigt onyttig. Vad ska en människa göra med sin tid?
Midsommaren, med sina blåsiga blommor och vindsuckade trädkronor för tankarna till skapelsen tydligare än under någon annan årstid, och med skapelsen blir jag påmind om Skaparen själv, och min ursprungsfråga blir vänd direkt till Honom, som är Källan till Allt som Är; vad skall en människa göra med sin tid?
Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. (1 Mos 1:26-27)
Vi är skapade till att reflektera Gud, vi är Hans Avbild och tiden vi har fått oss tilldelad skall användas till att... härska..? Det rimmar faktiskt rätt så illa med Jesu egen vandring på jorden; om det var något han inte gjorde var det väl att "härska"? Är det inte så att Guds eget exempel på "härskande" snarare går ut på att tjäna? Guds sätt att härska över världsalltet går i det ödmjuka tjänandets tecken. Guds sätt att härska är att älska och tjäna, i faktiskt, praktisk vardagshandling:
Du låter källor rinna upp och bli till strömmar
som forsar fram mellan bergen.
De ger vatten åt alla markens djur,
vildåsnor släcker där sin törst.
Vid dem häckar himlens fåglar
och sjunger bland täta löv.
Du vattnar bergen från din sal,
jorden mättas av allt vad du ger. (Ps 104:10-13)
Hur älskar vi - i praktiken - våra medmänniskor? Kyrkan har förnyat sina sändelseord - och i dessa nya ord, som gudstjänsterna och mässorna avslutas med, finns en starkt inbakad önskan om att vi skall gå ut i världen - Gud till ära och människorna till välsignelse. Vi pratar om Jesu egna ord om att vara saltet i maten och ljuset för andras ögon. Att låta de andra, våra medmänniskor möta Gud, genom oss.
Så hur går detta till - i praktiken? Hur tjänar jag, i praktiken?
Under den senaste veckan har jag blivit starkt bönhörd, och inte bara jag, utan även en familj i min närhet; min bön - "Gud, använd mig. Ta i aktivt bruk de gåvor som du har välsignat just mig med" har verkligen besvarats under den här veckan, då jag har haft den stora äran att agera storasyster i föräldraskapstermer åt en familj som inte hunnit vara vare sig familj särskilt länge, eller där föräldrarna inte hunnit mer än börja den spännande resa som föräldraskap innebär. Själv har jag hunnit vara mamma i 13 år, och nej, jag anser inte att samtliga nya generationer föräldrar skall behöva uppfinna hjulet på egen hand.
Förr i världen var detta mer självklart även i Sverige, då människorna även här levde i klansamhällen, och varje ny par föräldrar hade möjligheten att lära genom att observera äldre föräldrar; vad fungerar, vad fungerar inte i föräldraskapstermer? Men i dagens samhälle isoleras de nya föräldrarna till att nästan uteslutande umgås med andra, lika nya och gröna föräldrar, och det går alltför vattentäta skott mellan de olika föräldragenerationerna; jag själv umgås mest med mammor och pappor som har barn som är lika gamla som mina, jag ser att de gör samma sak, och säkerligen gör föräldragenerationerna som ligger före mig precis det samma.
"Detta är inte sunt", säger min Jesus med den där torra sakligheten som han så ofta talar med i mina innersta djup. "Det är inte sunt just precis därför att du inte kan agera ljusbärare till andra som kan lika mycket som du, som har samma erfarenheter som du, och som saltar maten med exakt samma kryddor som du. Att vara en ljusbärare, att vara den som ger saltet till vad det nu må vara som skall lagas, är att vara den som går utanför de egna ringarna av umgåsande, som vågar sträcka ut handen till en annan, yngre hand, och säga: du är inte ensam. Jag lämnar dig inte ensam."
Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. (Joh 15:1-5)
Att minnas, att vi kan absolut ingenting utan Honom, att varje god gåva har en givare, och det som kommer genom mig kommer just genom mig, är den sanna utmaningen: jag bad Gud ta mig i bruk, som det verktyg i Hans Händer jag är, och det har han verkligen gjort, med stora utropstecken. Det är alltså inte jag, i min egen präktighet, som tjänar - det är Han som Agerar genom mig. Gud tjänar genom mig.
I oss, har Gud gjort sitt planterande. Vinodlaren har planterat i oss en berusande önskan att få komma till användning, att tas i bruk - vi önskar att tjäna. Det sanna härskandet som första Mosebok beskriver, kommer i sin vackraste dager när vi läser om människor som har gjort sitt allt för att rädda ankungar från en vattenbrunn, hjälpa upp en älg som gått ner sig i svagt is, när vi läser om vildhästar som blir utsläppta från djurparken till att åter springa på Mongoliens slätter, för att återskapa en där numera utdöd ras. Vi har i oss en djupt inrotad önskan att tas till nytta genom att tjäna. Vi är, med andra ord, skapade till Hans avbild.
Det är gott att känna att just ens egen existens faktiskt spelar roll. Det är gott att gå och lägga sig, efter en dags till-nytta-varande, där man på djupet har fått känna att just det jag blev skapad till har kommit till användning idag. Det är gott att vara ett verktyg, i skaparens händer. Idag känner min tacksamhet få gränser, och mitt hjärta sjunger. Gud hör bön. Han arbetar även genom mig. Ja, sannerligen, han arbetar även genom mig.