Hur orka? Frågan ställer sig och grinar mig i ansiktet i formen av en son, lika lång som jag nu, som trycker sitt ansikte en millimeter från mitt, och samtidigt som orken sinar vet jag att det inte är något alternativ att inte orka. Hur löser jag detta? Ska jag ansöka om mer tid på kortis för honom? Den tanken känns inte så rolig just nu, med tanke på att uppdrag granskning har precis startat ett tredje världskrig genom att skina ljus på ett tydligen murket system, i vilken barn inte bara utsätts för övergrepp, våld, ihoptejpade munnar och allmän vanvård - utan faktiskt - de dör: "Måns sover i badkaret". Just nu funkar sonens kortis alldeles utmärkt. Men ibland är jag rädd för framtiden. Det kommer att komma en dag då min ork sinar, rent fysiskt, och den dagen, då mamma Billing är 85 år gammal, då bor sonen på ett gruppboende; hur kommer det att vara? Kommer han ha bra personal omkring sig? Eller kommer han att vanvårdas ihjäl? Hur kommer hans framtid att bli?
Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt?"
Jag riktigt ser detta framför mig - Jesus sitter ner och undervisar, Marta kommer och ställer sig precis framför honom; hon står upp, han sitter ner - hon befinner sig i en aggressiv maktposition gentemot honom. Skulle inte förvåna mig om hon samtidigt står och torkar av sina händer på en kökshandduk, för att riktigt driva in budskapet; jag har en hel del att göra här, sörrö. Marta har, med andra ord, en seriöst dålig dag.
Utmaningen är lika svår idag som den var för 2000 år sedan; och istället för att stilla oss inför hans majestät och hans lösningar, skenar oroståget iväg: vad skall vi äta? Ska hela planeten bli vegetarianer? Hur skall vi mätta alla munnar? Om vi går över till att äta mest spannmål och grönsaker får vi problem med hälsan; fetma, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar grasserar i samma betesmarker som det snabba kolhydratsintaget. Å andra sidan - skall vi fortsätta äta kött hur blir det då med forslandet av boskap till slakt och senare till affär? Men visst går det åt en del i utsläpp också när vi fraktar frukt och grönt till länder där det helt enkelt inte växer året om eller alls? Hur ska vi göra? Vad är den mest hållbara lösningen?
I Romarbrevets 14:de kapitel tar Paulus oss i örat för detta med maten och för att vi tror oss kunna Marta oss fram till den bästa lösningen inte bara för oss själva utan helst alla andra också:
Den som är svag i tron skall ni godta utan att sätta er till doms över olika uppfattningar. Den enes tro tillåter honom att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker. Den som vågar äta skall inte förakta den som inte gör det; den som inte vågar äta skall inte döma den som vågar, Gud har ju godtagit honom. Vad har du för rätt att döma den som är i en annans tjänst? (Rom 14:1-4)
Och vidare:
Låt din egen tro vara en sak mellan dig och Gud. (Rom 14:22)
"Men på den tiden hade de minsann inte våra problem".
Jaha, säger jag då: så bibelns livsfilosofi gäller bara ibland, när det passar oss? Och när det inte gör det, då skall vi Marta fram den där egna framtidslösningen? Skall vi gå tillbaka till hedninga-filosofin, där vi jagar efter egna lösningar genom egen oro,(vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ha på oss?) eller skall vi lyssna på Herren, och våga lita på att han vet bäst när det gäller just min och din familjs unika behov? Vems framtidsvision tror vi egentligen på? Martas? eller Herrens?
Nej, det är inte vad jag läser i bibeln. Vi är skapade till att vara goda förvaltare av Guds skapelse. I den livsfilosofin ingår inte att vi sitter stilla på våra rumpor och fortsätter att frossa i oss som om vi var ensamma på festen; i den livsfilosofin ingår visst en förmåga att tänka efter själv och fatta kloka beslut - i samråd med Herren. Men om samma Herre råder grannen till något helt annat gäller det att inte falla för frestelsen att peka finger och fråga:
”Herre, hur blir det med honom?”
Jag gissar på att svaret kommer att bli den samma som för Petrus, som ursprungligen tyckte att det var hans sak att blanda sig i andras framtidsöden:
"vad rör det dig? Du skall följa mig.” (Joh 21:22)
Ett råd, som i all sin enkelhet är ack så svårt att följa: "oroa dig inte för vad jag har planerat för grannens del. Du skall fokusera på att följa mig."
Mitt framtidshopp ligger i - och måste ligga i - att jag håller fokus på Herren och följer honom. Hans väg för mig är kanske inte den samma som den han har i beredskap för dig, eller för min son, men det är en väg, och framför allt - det är den skräddarsydda vägen som är bäst för just mig.