Det är ju inte så vi brukar läsa den andra meningen i skapelseberättelsen. Men tydligen är detta vad Hebreiskan säger: Guds ande ruvar över begynnelsens kaos.
Många gånger har jag önskat att jag förstod Hebreiska. Vad underbart det skulle vara att läsa exempelvis skapelseberättelsen och verkligen förstå nyanserna sådana de är, på ursprungsspråket. För så är det ju; i översättningarna går alltid något förlorat. Som nu till exempel detta: Guds ande - ruvandes över det kosmiska ur-kaoset.
Till den här bilden - till tanken om en ruvande Gud - skulle jag vilja lägga till att det Hebreiska ordet för "ande och vind" är Ruach. Femininum.
Bilden över den födande Guden skärps till. Gudsvinden sträcker ut sig över världsägget - än finns inget färdigt, ingen form, ingen ordning. Hon ruvar.
Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. (Joh 3:8)
Så ofta tänker vi på Gud i maskulina termer. Svenskan tilldelar den Helige Ande maskulinum den med. Jag för min del tänker annorlunda. I Hebreiskan är Gudsanden, Gudsvinden femininum - och med tanke på ruvandet där i början skulle jag lite försiktigt vilja slå ett slag för Den Heliga Anden.
Det kanske låter larvigt - att alls bry sig om - maskulinum, femininum - Gud är Gud - vad spelar det för någon roll? Men vet du, för oss troende kvinnor tror jag att det visst spelar roll. För 50 % av den kristna befolkningen spelar det visst roll att tre-enigheten har en feminin aspekt också. Tro inte att det är slumpen att katolikerna är så förtjusta i sin Heliga Maria. Människan skapades till Guds avbild - och vi kvinnor vill hemskt, hemskt gärna räknas som människor... Gud Fadern, Gud Sonen och Den Helige Ande - var är Guds feminina aspekt då? Maskulinum, maskulinum, maskulinum - är kvinnan också skapad till Guds avbild - och vilken del av treenigheten speglar vi då? Var får vi vara med? Var är Guds gömda kvinnliga aspekt? Det räcker liksom inte för mig att prästerna klappar mig tröstande på axeln med ett "Du vet väl att Gud inte är vare sig maskulinum eller femininum - Gud är Gud. Gå nu, dotter, och kalla Honom för Fader och strunta i att det skaver i dig - detta att du inte hittar något feminint i Gud hur du än försöker - detta att samtliga hans aspekter skall beskrivas i maskulina termer även om det måste finnas något feminint i Gud - annars skulle han inte skapat sin avbild till man OCH kvinna. Det finns där, någonstans. Undangömt. Hemligt. Onåbart. Osynligt. Icke-existerande..?"
För det är vad det kokar ner i. Om den kvinnliga aspekten av Gud inte får synas - då blir det väldigt enkelt att marginalisera,skuffa undan, glömma bort - den troende kvinnan. Hur ofta talar vi om den Heliga Ande i kyrkan? Hur ofta möter vi henne i söndagspredikan?
Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. (Matt 23:37)
Hönan samlar sina kycklingar under vingarna när fara hotar. Under en brand samlar hon sin kycklingar under sina vingar och offrar sig själv. Efter branden hittar man en död höna - men under hennes döda vingar levande kycklingar.
Tror ni att det är slumpen att just den Heliga Anden är den minst omtalade aspekten - den minst förstådda - aspekten av tre-enigheten? Ändå försvarar Jesus henne lika vilt som vilken annan son som helst som inte vill höra talas om att någon talar illa om hans mamma:
all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande. (Matt 12:31-32)
Nej, Guds feminina uppenbarelseform är fortfarande lika gömd, lika undanskuffad och lika omöjlig som tanke som kvinnliga präster är i vissa delar av kristendomen. "Visst har det kvinnliga plats inom Gud", säger kristendomen och klappar kvinnorna tröstande på huvudet - varpå den raskt återgår till att glömma bort att föra fram den, tala om den eller ens - erkänna den.
Ytterligare en aspekt att betänka är så klart Pingstdagen, i Apostlagärningarna: en vind sveper över staden och landar på lärjungarna som tungor av eld. Detta är mottagandet av Den Heliga Anden. Bokstavligen.
Okej. Eld. I Hebreiskan. "Esh". Maskulinum eller Femininum? Den som gissar rätt har precis vunnit en resa till Jerusalem.
Samtliga dessa ord, med vilka upplevelsen av Guds närvaro - Guds Ande beskrivs - skrivs envist i femininum i Hebreiskan:
Ande. Vind. Eld.
Jag anser inte att kristendomen - ens idag - är riktigt okej med tanken att kvinnan faktiskt - på riktigt - skulle vara skapad till Guds avbild. Att Gud - på riktigt - skulle ha någon endaste del i sig som är sant kvinnlig. Om så vore fallet skulle inte de katolska kvinnorna behöva fly till sina Maria-statyer. Om så vore fallet skulle inte den svenska bibelöversättningen (bland andra) envisas med att byta kön på den Heliga Ande.
Slutligen bör påpekas att Hebreiskan inte har något "det". Samtliga saker refereras till som antingen "hon" eller "han". Och ja, jag förstår resonemanget att "en bok" i hebreiskan refereras till som "han" och det betyder inte att vare sig boken - eller Guden, också den i maskulinum - är några manliga väsen. Jag förstår det. Men jag förstår också att ord är viktiga. Ord spelar roll. När vi - i språk som skiljer på han, hon och det - ständigt refererar till Gud i maskulina termer får vi visst problem. Det blir svårt för oss kvinnor att hitta får egen "avbildhet", om jag nu skall avsluta med att hitta på nya, spännande ord.
Låt därför Hebreiskans femininum följa med till även vårt språkbruk om Guds närvaro. "Shekinah" - ett till femininum, förresten.
Låt Gud komma nära, mjukt och stilla, utan att skrämmas.
Låt den ruvande urmodern från skapelsens början sätta sig till rätta över ditt hjärta - och i den dörröppningen tillåt dig själv att viska det oerhörda; Gud närvarande i mig - Hon, Modern, Urhönan.
Ute blåser höstlöven i en magnifik vindby precis utanför mitt fönster. De gula löven svävar i luften i ett par hjärtslag innan de dalar stilla ner mot marken. Ja, jag hör dig. Jag ser dig. Jag känner dig. Ruach, Gudsvinden, Shekinah, närvaron. Tystnadens egen röst. Hon.