Så inte i år.
Varför upplever jag en sådan skillnad i år? Jag skulle tro att det har att göra med ett flertal olika saker;
1) äldre barn. Barn, som orkar mer och har bättre tålamod med saker som avviker från vanliga rutiner.
2) äldre föräldrar. Föräldrar, som orkar bättre och har bättre tålamod med tics, autism, mm. Och som kan parera.
3) Föräldrar som har blivit bättre på att lyssna på varandra och ta hänsyn till varandras behov.
Idag tänkte jag fokusera på punkt nummer tre - då väldigt mycket av det andra är avhängigt denna punkt: om kommunikationen fungerar mellan föräldrarna är sannolikheten genast bättre för att allt annat fungerar också...
När semestern började insåg jag något väldigt viktigt: jag hade läst i boken, men det hade varit ett passivt läsande. Jag hade inte i någon egentlig mening tagit till mig råden. Jag hade inte praktiserat. Nu började jag aktivt fundera kring "dagens råd" och observera både mig själv och min make kring temat som hade introducerats till mig, under morgonens stilla andaktsstund.
Det började hända saker. Jag började se och höra saker och ting som min man sade till mig på ett - ska vi säga mer "vaket" - sätt; för mig kändes det som om jag började bli bättre på att höra budskapet bakom orden eller attityden.
Ibland knorrade jag. Jag hade ingen som helst lust att städa garage, men dagens utmaning var ju att placera den andras behov före sina egna, eller att respepktera den andres önskemål, eller vad det nu var. Så jag städade garage, fast jag inte alls hade lust. Inombords himlade jag med ögonen; seriöst - dammtorkning av hyllor som är fyllda med Gud ensam vet vad-för bröte? Varför det? Vem kommer att märka av skillnaden? Men jag höll det inombords och torkade på.
Andra gånger upptäckte jag att en fråga i själva verket var en invit. Jag följde min magkänsla som hade larmat mig om att den där frågan i själva verket var ett önskemål - och blev förtjust när jag upptäckte att jag hade alldeles rätt. Åh, jag började ju bli riktigt bra på det här!
Eldprovet kvarstod: semestern vid stugan i Finland. Tro inte att det här är någon lyxstuga - rinnande vatten finns inte - vatten skall bäras medelst hinkar till stugan, köket är litet och mycket trångt och tvättmaskinen från 60-talet lovar jag att du inte vill höra talas om. Några mer moderna manicker klarar tyvärr inte vinterkylan på 35 minus, så något byte av maskin är inte alls aktuellt. Och ja, sonen nattväter. Semestern har sina utmaningar på denna speciella ö...
Dock upptäckte jag att mina övningar i konsten att lyssna och verkligen förstå genom Chapmans bok hade bäddat mjukt för mig: saker som under tidigare år hade resulterat i hätska diskussioner och rejäla gräl utmynnade istället i en lugn diskussion om "hur gör vi nu" och en fru som hade blivit duktigare på att lita på andras lösningar - istället för att enbart tro på sina egna.
Mellan varven bad jag. Om vägledning för mina tankar, mina ord, mina beslut och mina handlingar. I själva verket började jag - och börjar - varje dag med denna enkla bön:
"Herre Jesus Kristus, hjälp mig att vandra i din närvaro idag. Vägled mina tankar, mina ord, mina beslut och mina handlingar. Låt alla dessa ske i och genom ditt ljus."
Jag har rekommenderat böcker på den här bloggen förut. Den här mycket konkreta och praktiska boken, med sina dagliga korta funderingar och utmaningar kan jag varmt rekommendera till alla som vill skapa ett bättre förhållande till sin respektive. Du behöver inte vara ett dugg religiös för att ta till dig Chapmans vardags-visdom, men jag kan lova dig en sak: att börja praktisera den här livsfilosofin, som rullas ut för dig steg för steg och dag för dag är att börja i vardagspraktiken en kristen vandring. Och det är inte så dumt, det. Eller vad säger du om äktenskapliga frukter sådana som större glädje, djupare intimitet, mer skratt tillsammans med, större respekt för varandra och en djupare förmåga att verkligen höra och förstå vad din respektive säger samt att själv bli sedd och hörd?
Jag tänkte väl det.
Jesus? Han vandrar med på köpet.