"Ska du inte skruva av dig det där hornet någon gång och bara sälla dig till oss vanliga hästar - du ska nog se att folk vill leka med dig också om du inte jämt bär på att laddat vapen som gör närkontakt lite tvivelaktigt." Jag förstår resonemanget. Särskilt när jag går till min hage på söndag och ser mig omkring; de allra flesta hörningar verkar ha sågat av sig hornet och ser ut som hästar gör mest; någon enstaka tar på sig ett papier-maché-horn söndagen till ära, som någon slags lajv-akt, men hornet är av det där bekväma slaget som går att avmontera lagom till att måndagen infinner sig och det är dags att sälla sig till hästflocken för lite vanligt grasserande. De flesta av oss sagodjur syns inte i flocken av andra djur, och hur ska då de andra ens känna till att vi finns - utrotningshotade - javisst, ständigt - men vi finns? Hur ska hästarna ens kunna jämföra sin egen livsstil med enhörningarnas om vi - de aktiva enhörningarna - inte bjuder inblick i vad det är att bo på regnbågens kant? Vem vid sina sinnes fulla fem funderar ens på att det eventuellt skulle vara ett alternativ om enhörningarna hör enbart till saga och legend? Särskilt när det visar sig att enhörningar inte bara galopperar längs regnbågar - ibland måste de in i betydligt grumligare sagopartier.
Var är ni?
För - jag ska in i skogen nu, där inga ljus lyser.
Någon måste gå först, någon måste våga först.
I Sagoskogen kastas många skuggor.
Visst gillar vi sagor, särskilt när de blir spännande? Hör du ylandet där bortifrån mörkret? Det är mitt monster, och han kallar på mig.