Tanken, att någon skulle bryta ut sig från sina givna mönster finns inte. Och ändå – bibeln är full av berättelser som just besjunger individualism. Gud bryter in. Gud utmanar. Gud ifrågasätter. Gud bjuder in till en annan verklighet. Abram lyssnar. Med bävande hjärta följer han sin Gud och gör det oerhörda – han bryter sig loss från sin klan, sin grupp, sitt sammanhang. Han blir en Abraham – fader till många. Fader till oss alla som vågar tänka om, tänka nytt, stanna upp – och ifrågasätta.
Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig (1 Mos 12:1)
Det är ett lika homonymt samhälle som de första kristna började verka i: i ett samhälle där alla hade sina sedan generationer förbestämda platser i tillvaron fanns ett gäng män och kvinnor som vågade resa på sig, lämna näten, lämna vattenkrukorna och följa mästarens röst. Det är oerhört. Det är provocerande. Det är – annorlunda. Men å andra sidan – hur skall jag kunna vara ljuset i det mörka rummet, hur skall jag kunna vara saltet som saltar maten, om jag uppför mig precis likadant som alla andra? Att vara en kristen lärjunge ÄR att sticka ut ur mängden – och finns det inget i mitt liv som skiljer sig åt ett skvatt från grannens finns det heller inget som skulle få grannen att tänka två gånger på mig och mina val; jag är ett får i mängden, likadant som alla andra och det är inget särskilt med mig. Jag kan inget salta eller upplysa, för jag är en i mängden likadana kloner.
”Cheap grace is grace without discipleship, grace without the cross, grace without Jesus Christ, living and incarnate”, skriver Bonhoeffer i sin bok ”the cost of Discipleship”.
Nåd utan Kristus? Är det ens nåd? Om jag som kristen går utan Kristus – är jag då ens kristen? Önskar jag ha nåden – är Bonhoeffers stränga budskap – att jag tyvärr inte kan tacka nej till lärjungeskapet och fortsätta låta världen diktera mina val och mina icke-val. Syns det ingen skillnad på mig och min sekulära granne kan jag inte lysa upp dennes mörker, eller salta hennes tillvaro.
”The Christian life comes to mean nothing more than living in the world, and as the world, in being no different from the world, in fact, in being prohibited from being different from the world for the sake of grace. The upshot of it all is that my only duty as a Christian is to leave the world for an hour or so on a Sunday morning and go to church to be assured that my sins are all forgiven." (The Cost of Discipleship, Bonhoeffer, s. 51)
Så hur kan man då åstadkomma detta – att medvetet välja den smala vägen samtidigt som man vandrar vägen helt omedvetet? Hur klarar en modern lärjunge i denna djungel av individualism att inte se på sig själv? Det finns bara ett svar; genom att se på någon annan. Ögat ser allt – förutom sig självt. Lärjungen fäster sin blick fast vid Jesus – och när hennes öga riktas mot dig ser hon ändå bara Jesus.
Gud, min Gud,
töm min kopp.
Töm den, tvätta den och torka den ren.
Fyll den sedan,
med det du önskar
när du önskar.