Jag vet inte hur många gånger jag har suckat åt det där. Jag har suckat, himlat med ögonen - men har jag förklarat? Så. Idag skall vi dyka in i kristendomens djupaste mörker och se vad vi hittar där.
Vi - mänskligheten - skulle vara de visa förvaltarna. De, vars uppgift det är att ta hand om hans skapelse, vårda den, älska den och utforska den.
Genesis 1 skall inte läsas bokstavligen. Det är inte ett recept på hur man skapar världar: "ta först en nypa ljus, sedan 14 000 galaxer och två skopor månar..." Det är inte så första kapitlet i Genesis skall läsas.
Genesis mullrar upp berättelsen om hur mänskligheten valde att tacka nej till sin skapare. Genesis sorgesjunger om en mänsklighet som var ämnad till Guds avbild, som var ämnad att reflektera Guds härlighet genom oss, till skapelsen, Genesis gråter över att vi valde att bli något annat - någonting mindre. Vi valde att rycka skapelsen ur Guds händer. Vi valde att "kunna själva" - utan Gud. Vi valde att rasera bryggan mellan oss och Gud.
Tänk dig två kylskåpsmagneter. Du försöker och försöker få dem att passa ihop men de vill inte. Hur du än gör stöter de bort varandra. Tänk dig nu att Gud är som en sådan kylskåpsmagnet. Han kan bara "dra till sig" det som reflekterar honom själv: perfekt kärlek, perfekt godhet, perfekt ömhet, perfekt nåd... Det andra stöts bort. Inte för att han önskar stöta bort det i avsky utan för att han är det han är - något som avslöjades redan för Mose: "Ehye asher ehye" (Jag är det jag är / Jag blir det jag blir).
Alla våra sagor och myter sjunger om en längtan. En längtan över att besegra det onda och rädda det goda. Om en hjälte som skall rida in, besegra draken och rädda byn. Var kommer den längtan ifrån? Varför finns den där?
Nya Testamentet berättar för oss om en Gud som ger sig in i en vågad räddningsaktion; det är bara han som kan reparera bryggan som människorna i sin oförstånd bombade sönder. Han vill dra oss till sig igen. Inte med våld. Inte mot vår vilja. Men om bryggan är hel igen har vi i alla fall möjligheten att välja om vi vill använda den eller inte.
I separationen valde vi att bli något som är mindre än det Gud hade tänkt sig att vi skulle vara; vi valde att reflektera oss själva och dyrka skapelsen, istället för att reflektera Gud och lovprisa Skaparen. Vi valde det som är mindre än perfekt kärlek, perfekt godhet, perfekt nåd och perfekt glädje. Detta är inte en reflektion av Gud - alltså kan han inte dra det till sig. För att han skall kunna dra till sig något som är mindre än det han själv är finns bara en lösning. Han måste göra det som är mindre, det icke-perfekta, till en del av sig själv. Kort sagt - han måste bli en av oss. Han måste gå in i sin egen skapelse som en av oss, och det utan att förlora sig själv i processen. Det är därifrån som vi får nativitetsberättelserna i Matteus och Lukas. Det är därför som den här tillblivelsen och födelsen måste vara unik.
Korsets skugga finns med redan där, i Jesu födelse: att vara människa, på vårt vis, är verkligen inte enkelt. Sorg och smärta är en del av paketet. Faktum är att våra värsta handlingar, våra värsta beslut, våra värsta hatbrott - oavsett om det gäller att bränna bebisar på bål utanför gaskamrarna där deras föräldrar kvävs till döds, eller om det gäller flygplan som med flit störtar in i höghus - dessa handlingar kommer från smärta. Hatet föds när förlåtelsen inte längre är ett alternativ. Hatet föds ur en smärta så stor, att vi känner oss oförmögna att längre förlåta. Detta är skärningspunkten. Detta är att vara människa "på vårt vis", utan Gud. Detta är att vara mindre än. Det är in i detta varande som Gud på något vis måste hitta en väg in i.
"Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör".
Den här meningen är oerhört viktig. Låt mig nu förklara varför.
Det har länge förbryllat mig varför Jesus ber Gud förlåta, istället för att följa det handlingsmönster som han hitintills följt: så här långt har han alltid talat direkt till den vars synder behöver förlåtas:
”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” (Mark 2:5)
Men inte nu. Varför vänder han sig inte direkt till soldaterna och folket som hånar honom - varför inte välja det direkta tilltalet även den här gången:
"Mina barn, era synder är förlåtna då ni inte vet vad ni gör."
Aldrig förut har Jesus vänt sig till fadern och bett honom förlåta någons synder; aldrig förut har han sagt "fader, förlåt denna kvinna hennes synder". Aldrig. Och visst är han fortfarande kapabel direkt tilltal, även där på korset. Tänk bara på den dialog som han hade med rövaren som hängde på korset bredvid.
Nej, jag får en distinkt känsla av att det är något annat som pågår här. Något större. Jesus har blivit slagen, bespottad, piskad till ett hårsmån från döden, han bär en vass hockeyhjälm av törnen som skär hela vägen in i skallens benstomme, han har blivit korsfäst, hånad och skrattad åt. Nu är han där, i vårt värsta mörker. Rent erfarenhetsmässigt är han nu i det mörker, ur vilken våra värsta hatbrott flödar. Han har nått den stranden, där egen förlåtelse inte längre är möjlig. Det är där, i det hatet, när vi inte längre klarar av att förlåta, som vi väljer våldet. Där är han nu. Inte heller han klarar längre av att förlåta. Vansinnet grinar honom i ansiktet - Eli, Eli, lema sabachthani? Gudsnärvaron - Sekinah - som han har burit rakt igenom hela sin gärning, verkar ha lämnat honom. Templet står tomt på närvaro. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
I det här mörkret väljer han annorlunda. Han klarar inte mer än detta. Han har nått sin vägs ände. Alltså ber han. Han ber Gud ta över. "Förlåt dem, Abba." För jag klarar inte längre av det. Jesus väljer bort hatet.
Gud kan dra till sig bara det som reflekterar honom själv.
I den stunden är bryggan hel igen. Solen har fått sin fläck. Gud har gjort människovarandets svartaste mörker till sin, rent erfarenhetsmässigt. Han har nu varit där, han kan nu kalla även detta som en del av sig själv. Han har inte bara sett mörkret utan varit där. Sorgen, smärtan, ensamheten. Men inte hatet. Den brottades ner på marken i och med Jesu kors. Och nu står dörren öppen, för oss. Bryggan har reparerats - Gud har tagit till sig det värsta vi kunde skapa i vår version av att vara människa. Och genom att ta till sig det kan han igen dra till sig dem som fortfarande är där. I mörkret. Genom att göra även den upplevelsen till en del av sig själv helas bryggan, och magneten fungerar igen.
Paulus säger att vi måste klä oss i Kristus. Det är genom Jesu upplevelse, genom Jesu mänsklighet som bryggan helades, och det är genom honom som vi hittar till dörren, som leder till bryggan. Vår resa hem går - bokstavligen - genom och i Kristus. I hans ljus förvandlas vårt mörker - och förlåtelsen är ett faktum.