Stor visdom, stor sorg.
Mer kunskap, mer plåga.
Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar.
Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor. Så överträffade jag alla som varit före mig i Jerusalem. Och min visdom svek mig inte. Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind.
(från Predikarens bok, kapitel 1 och 2)
Hur gammal är Predikarens bok? Det råder delade uppfattningar om detta, men åtminstone 2200 år. Antagligen mer. Genom predikaren ekar en röst som tydligt talar om för den som önskar lyssna att världen och dess nöjen inte kan mätta oss. Jag ser på min sex-åring som önskar sig det ena gosedjuret efter den andre, i en hopplös förhoppning om att nästa gosedjur, nästa sak som hon sparar pengar till, måste väl ändå var Den Saken som ger henne det hon just nu längtar efter. Förgäves försöker jag förklara för henne att Saken kommer att vara rolig i en vecka, cirka, och därefter reduceras den till ytterligare en sak, som står och samlar damm bland hennes andra saker. Jag plockar fram andra gosedjur, sådana som hon intensivt önskade sig för säg ett halvt år sedan, och ber henne berätta för mig vad hon tycker om djuret nu. Hon slår ner ögonen. Förklarar sig. Skruvar på sig. "Men mamma, så kommer det inte att bli den här gången."
Vad inom henne är det som kliar, ropar och längtar? Vilken oro, vad är det för längtan hon försöker köpa och äga stum? "Du ska inte låta henne få allt hon vill ha." Självfallet inte. Men hur skall en mamma göra, vid det laget som barnet har en egen liten veckopeng, och den räcker inte till något av det som hon vill ha - och ha, det vill hon. "Hon får väl önska sig till födelsedag och jul." Mmm. För hennes del är födelsedagen i oktober. Två månader innan jul. Och jag går till mig själv och undrar - lever jag själv så? Säger jag till mig själv "du får önska dig den där nya boken som du så gärna vill ha till november - när du fyller år. Eller som julklapp, en månad senare, i december. Önska - det får du göra två gånger om året. I november och december."
Nej, det är ju inte så vi vuxna lever. Det kan hända att jag ibland blir tvungen att säga nej till mig själv - vi har inte råd den här månaden, men i regel är det inte så att jag i maj skulle säga till mig själv "du får väl önska den där boken till din födelsedag, i november." Ändå antas vi säga så till våra barn. "Om ett halvår, lilla älskling."
Vad är det för en sjuka vi har, vi människor, som Kung Salomon beskriver så väl, här ovan? Vad är det för en hunger som vi försöker stilla med grejer? Ett större hus, ett bättre jobb. En utomhuspool, en snyggare bil. Roligare vänner, bättre väder, godare vin. Ge mig!
Det Predikaren upptäcker på sin ålders höst är inget mindre än att vi hittar ingen lycka genom att leva livet som om kroppen vore allt vi är. Innerst inne vet vi alla att han har rätt. Alla har vi upplevt hur Bilen blir bilen, hur Tröjan blir tröjan, och hur Julklapparna, inslagna i glittrande presentpapper blir vanliga prylar som skräpar runt i huset. Vi vet det här. Och ändå återvänder vi envist till kroppen och dess nöjen: "tryck på knappen!"
Den sanning, som vi alla känner till, går ungefär så här: det handlar inte om dig. Du kan inte vara den som skall vara ansvarig för att få min längtan stum. Vi kan kramas och pussas och skratta och resa tillsammans tills helvetet bokstavligen fryser till is - och längtansrösten kommer lika envist finnas där.
De största tragedierna i livet åstadkommer jag när jag gör någon annan ansvarig för att mitt liv ska äntligen funka. Så nej, "den bästa saken i livet" går inte att hitta där heller. Därmed inte sagt att det inte är gott och roligt att skratta med dig, resa med dig och vara med dig. Men om - om det nu var så att vår största och högsta lycka i livet härstammar från att dela saker med varandra - varför är det inte då så att när jag har köpt en ny bok hajkar jag efter dig - kilometer efter kilometer - för att få uppleva den totala lyckan av att få läsa boken högt för dig? Om "de bästa sakerna i livet är gratis" varför är det inte då så att jag struntar glatt i vinglaset eller tårtbiten - om jag inte får dela den med dig? Varför blir vi sura (även om de flesta är för väluppfostrade för att göra någon grej av det) när någon annan (du!) har tagit sista biten, sista glaset eller sista exemplaret när jag ville ha? Om de bästa sakerna i livet är gratis, varför är det då så att vi inte envisas och slåss om vem som skall få dela allt med just dig den här gången? "Åh, ska ni ha sex ikväll? Får jag titta på? Jag blir så äkta lycklig när jag ser andras glädje!"
Njae. Det är därför som vi blir lite vagt missnöjda när vi ser prettopåståenden som i bilden där ovan.
Så - längtansrösten går inte att mysa bort i vänners glada lag, det vet vi. Men - vad finns det kvar då? Då måste det ju vara kroppen! Då måste det ju ändå handla om mer av något - oklart vad. Äh! Jag åker till Kungsmässan och gluttar lite i affärerna! Om jag ger min kropp lite nånting så blir det säkert bra.
Fast det blir det ju inte. Eller jo - för några timmar, eller kanske till och med en hel eftermiddag. Jag kan knarka längtansrösten stum för fredagskvällen, det är bara att välja drog. Synd bara att rösten är i full gång med att längta igen på lördagsmorgon...
Kompisarna kan inte hjälpa.
Kroppen vill alltid ha mer.
Det finns något annat, viskar rösten.
Utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5)
Och allting annat är väl redan utprövat, ändå?