”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte" (Luk 18:16)
Hindra dem inte. Idag skall vi prata om helighet, och hur vi - på bästa sätt - kan låta barnen möta heligheten.
Härom veckan var jag på ökenmässa inne i den stora staden. Det var verkligen en upplevelse; hela mässan tog i runda slängar 1,5 timme och den var genomsyrad med vacker liturgisk call - and - respons - sång, urgamla ritualer samt långsamt meditativ textläsning. Det mesta av tiden stod publiken upp. Bland publiken fanns två små barn - kanske i 6-7 - års åldern. De deltog i allt, observerade allt och störde inte ett skvatt. Det heliga fanns där, tillgängligt för dem och dessa barn tilläts att insupa atmosfären, sångerna, heligheten och nattvarden med samma respekt som de vuxna. Deras närvaro togs på allvar. Deras närvaro respekterades. Ingen av barnen "störde" mässan på något vis.
Jag är fullt på det klara med att min kyrka vill de små barnen väl. Och ändå kan jag inte låta bli att känna en oerhört stor frustration. Föreställ dig följande scenario:
Galilén, 2000 år sedan. Ett gäng judiska mammor vill att den nya rabbinen, som alla talar om, skall lägga händerna på deras barn samt be för dem. Lärjungarna tycker att detta är en alldeles strålande idé. Så de springer i förväg till sin Rabbi, och säger ivrigt till honom: "Nu förstår du Jeshua, så finns här några barn som önskar möta dig. Kan du vara så snäll och ta på dig den här pellefjant kostymen och så den här röda näsan? Vi tror nämligen inte barnen klarar av att möta dig och förstå dig sådan som du är. Kan du förresten jonglera? Någon form av underhållning måste det ju bjudas på! Annars kanske barnen tröttnar och väljer att gå till stranden för att plocka snäckor istället."
Om barnen antas möta en dansande nalle i alla sina sammanhang - oavsett om de besöker Finlandsfärjan, Liseberg, en Hockeymatch eller en Gudstjänst - hur skall de då lära sig se skillnad mellan kyrkans mittgång och sprinterbanan på Tingbergsvallen? Så klart de väsnas, ligger ner i bänken, pratar högt, surfar på mobilen (som mamma eller pappa har gett dem i handen). Om de inte möter något annat i kyrkan än senaste gången de mötte en hoppborg, varm korv och den obligatoriska dansande nallen - varför skulle de uppföra sig annorlunda?
Varje gång vi klär kyrkan i en Pellefjant-kostym berövar vi barnen en möjlighet att möta det heliga. Varje gång som vi bjuder på underhållning istället för mässa, deklarerar vi för barnen att vi inte tror på dem, och deras egen helighet. Varje gång som vi placerar en stor röd clown-näsa på kyrkan skymfar vi barnen, och deras förmåga att uppfatta.
Gud vet när han inte är önskad, skriver filosofen Dallas Willard i en av sina böcker. Jesus går tyst ut från sin egen mässa, i väntan på att vi skall lyssna på honom när han säger till oss, gång på gång, genom sina evangelier: "låt de små barnen komma till mig, och hindra dem inte."
Låt barnen möta det heliga, head on. Tro på deras egen förmåga att uppfatta och leva med. Göm inte undan det heligaste på en hög hylla, dit barnen inte når. Bjud på den, med öppet sinne. Låt barnen se, lyssna, känna, lukta och uppfatta. Varm korv och käcka dansanta melodier får de begå och uppleva i dagens samhälle nog ändå - tills de formligen storknar av det. Låt kyrkan vara en annorlunda plats, en plats som tillåter barnet att tystna, se sig storögt omkring och lyssna - på det vackraste vi kan åstadkomma med våra röster och instrument. Lär barnen att de är heliga, och att deras helighet tas på allvar av kyrkan. Lär barnen att vi självklart räknar med deras egen förmåga att möta Gud - i vilken form det nu än sker, just idag.
Är det inte äntligen dags att lyssna på allas vår Herre och Herde, när han gång på gång säger, genom evangelierna:
Låt barnen komma till mig och hindra dem inte?