Det var mycket jag lärde mig under dessa två år; inte bara musik, utan även hur olika vi ser på saker och ting, beroende på i vilken kultur vi är uppväxta i. Jag kommer ihåg hur jag i början av mars saknade krokusarna som hemma i Sverige började sticka upp sina huvuden ur marken, de första vårtecknen, och suckade högt en gång: "när blir det vår här, egentligen"? Mina nya vänner såg häpet på mig och såg sig sedan förvirrade om: "Det ÄR vår. Ser du inte isflaken i floden?" Jojo... Smältande isflak istället för en heltäckande ismatta - det var vårtecken det - något som jag helt hade missat, i min fåfänga längtan efter krokusar.
Jag tror att det är så Jesus ofta jobbar - vi vänder våra hjärtans längtan till Honom - men sen vill vi inte alls ge honom några fria händer kring hur han får och kan svara på denna längtan; det skall vara på VÅRT vis. Och i vår besvikelse över att det inte alls blev på vårt vis missar vi Hans svar på vår längtan, och tror i vår enfald att han inte svarat alls. Så trångsynt. Så småttigt. Jesus är påhittig som få, och har en myriad sätt vid sina fingertoppar när det gäller kommunikation med oss. Han vill inte vara begränsad.
Jag antar att du skulle tycka att mitt resonemang skulle vara hel-korkat om X var en människa, vi kan kalla henne för Tarja. Stackars Tarja, skulle du tänka, att alltid behöva hålla sig till korta sms-meddelanden! Vad trist det låter!
Men... om X inte är en tjej som heter Tarja utan istället är Gud, och jag skulle säga till dig att jag har en vana när det gäller min kommunikation med Gud, jag påbörjar varje dag med en morgonbön och sedan avslutar jag dagen med en kvällsdito; det funkar faktiskt jättebra! Jag känner av Gudsnärvaron och jag känner mig verkligen bönhörd - då skulle du inte alls tycka att jag var konstig. Det är väl så man kommunicerar med Gud?
Ja, bland annat. Men att bara gå till Jesus i formell bön sätter faktiskt en tvångsjacka på Honom. Som - har jag upptäckt - han inte vill ha. Jesus är glupsk; han vill ha våra sms, mejl, messengermeddelanden, telefonsamtal OCH en fika på stan eller en middagsbjudning hemma hos. Han är lika glupsk på umgänge som vem som helst som levt på svältkost i ett årtusende eller två.
Det är absolut inget fel med formell bön. Ibland är den formella bönen den enda kommunikationskanalen tillgänglig för oss. Men den här mannen vill förse oss med levande vatten; och det, mina vänner, innebär en levande relation. Lyssna nu, så skall jag berätta...
Det är mitt på dagen, och solen steker som allra hårdast. De flesta människorna i samhälle två har dragit sig undan för middagsvila. En ensam kvinna är ute och går i hettan. Hon skall till brunnen för att hämta vatten. Hon har höga förväntningar om sin lilla utflykt; förhoppningsvis slipper hon möta någon alls - för hon är något av en suspekt figur i sin lilla by. Därför hämtar hon inte vatten på morgonen, som de andra kvinnorna, utan mitt på dagen, då det borde vara tämligen tomt på förebrående blickar och stickiga kommentarer där borta vid brunnen. Men när hon nu närmar sig brunnen sjunker hennes hjärta - det sitter någon där och vilar sig. En främling, en man. Nå, det borde nog gå bra ändå - han är ju en man, och inte ens från hennes samhälle ser hon, en av de där hatade typerna från samhälle ett som tror att de är så himla fina, så han kommer så klart inte så mycket som låtsas om henne. Undrar vad han gör här, förresten? Fel plats, fel by, fel person, fel brunn, fel allting, tänker hon syrligt.
Men när hon kommer närmare ser hon att mannen tittar upp och - ler. Jaha, magknip kanske? "Kan du ge mig något att dricka" säger han och tittar rakt på henne. Är människan klok, eller? "Pratar du med mig", svarar kvinnan, fast det är rätt så uppenbart att han gör det. "Du tillhör ju finfolket från samhälle ett. Och jag för min del tillhör samhälle två - och - om du inte har märkt det - jag är kvinna. Har du ont någonstans?"
Främlingen fortsätter att le. Okay. Kanske solsting och magknip. "”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”
Jaha. En dårpippi. Men antagligen inte farlig, så nu gäller det att hålla honom fortsatt lugn. Bäst att börja med självklarheterna:
"Vad jag kan se har du inget att hämta upp vatten med. Den här brunnen är djup. Så hur skall du göra, hade du tänkt, med detta levande vatten? Är du större och mäktigare än vår fader Jakob, som gav oss brunnen?" Ojdå. Det blev nog lite stickigt ändå ja, men jädrar vad irriterande det kan vara med alla dessa typer som tror att de är Gud Fader själv!
”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.”
"Jamen det låter ju jättefint. Då kan du som sitter där utan både rep och redskap säkert ge mig av det vattnet så jag slipper i fortsättningen komma hit och ösa", svarar kvinnan, samtidigt som hon drar upp vatten ur brunnen.
"Gå och hämta din man", blir svaret.
Japp, där dök då slutligen det kortet upp, tänker kvinnan surt och slänger ur sig ett hastigt: "Du - jag har ingen", samtidigt som hon höjer trotsigt på ögonbrynen mot den där konstiga kufen som sitter där och dillar om levande vatten som gör en otörstig, som om något sånt fanns i sinnevärlden ens en gång...
Främlingen utan namn fortsätter att le med sina glittriga ögon, och säger:
”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.”
Att - vad? Vad är detta?! Nu börjar det faktiskt kännas aningen obehagligt, så kvinnan hasplar ur sig att främlingen måste vara en profet, varpå hon försöker avleda uppmärksamheten från hennes egna pinsamheter till mer passande ämnen att ta upp med en profet: hum - profet - vad kan de tänkas vilja tala om.. ah! Så klart! Var skall man tillbe Gud egentligen? På ett berg, kanske? Eller i den där heliga staden, som finfolket i samhälle ett har?
Han svarar att Gud skall tillbes i ande och sanning, eftersom Gud är - ande.
O-kej... de där ögonen... och den där rösten... det är väl inte möjligt... "Jag vet att... när Messias - Guds utvalde kommer - så... kommer han förklara allting.. för... oss..?" Rösten är nu både undrande och skakig. Det här mötet har spårat ur kurs för länge sedan, inser kvinnan, även om det är lite oklart hur det gick till.
"Det är jag", svarar mannen lugnt.
Hinken ramlar ur hennes händer. Vattnet spiller ut vid hans fötter.
Och inte fick han något att dricka, tänker hon stumt, medan hjärtat slår. Och nu springer hon, men med lättare fötter än innan.
Kom, alla ni som törstar,
kom hit och få vatten,
kom, även om ni inte har pengar!
Förse er med säd, så att ni får äta!
Kom och få säd utan pengar,
vin och mjölk utan att betala!
Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd,
er lön på sådant som inte mättar?
Lyssna till mig, så får ni äta gott
och njuta av feta rätter.
Kom till mig och hör noga på,
lyssna, så får ni liv.
(Jes 55:1-3)
Det slår mig gång på gång hur vardagliga dessa samtal och dessa dialoger med Gud är -rakt igenom hela bibeln:
Adam och Eva samtalar med Gud med samma självklarhet som du gör, när du hör telefonen ringa och svarar i den - och detta är efter fallet.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” (1 Mos 3:8-12)
Vad är det som beskrivs här? Adam och Eva hör Gud lika självklart som när du tittar upp för att mobilen precis pep till. De "förnimmer inte Guds närvaro i djup meditativ bön", utan de hör honom och för ett redigt samtal med honom, på vanligt inte-ett-dugg-högtidligt språk. Det står faktiskt inte så här:
Sedan förnam Adam och Eva Guds mäktiga närvaro i kvällsvinden. De gömde sig bland träden, men Herren Gud ropade på dem: "Adam! Adam! Ställ dig framför mitt anlete!" "Ja å, allsmäktige, din tjänare hör och lyder", svarade Adam, och böjde sig djupt ner i marken, trots skammen över sin nakenhet." "Adam! Adam! Din medvetenhet om nakenheten talar om för mig att du har gjort det förbjudna!" Mannen svarade: "Å allsmäktige och heliga Härskare, kvinnan som du har givit mig att vandra vid min sida gav mig av frukten, och nu är allt förlorat."
Nja. Det var visst inte riktigt så det beskrevs, nej. Adam och Eva är absolut inte ensamma om att tala fritt med Gud på människors vis - Kain - världsalltets första mördare, har inga problem att tala med Gud på vårt vis han heller:
Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? (1 Mos 4:9-10)
Påfallande ofta, när vanliga människor samtalar med Gud går de inte alls in i en djup meditativ bön, utan de pratar med honom rätt så fritt, som man nu gör med - riktiga personer.
Gud verkar inte ta illa upp.
Nej, för att nå det levande vattnet som skall strömma från våra inre måste vi släppa tanken att enbart en kommunikationsform gäller. Gud är god, och han önskar relation med sin skapelse. Det får man genom goda samtal och umgänge tillsammans med.
När dansade eller badade du senast med Jesus? När bjöd du senast med honom, när du ändå skulle ut med hunden? Får han vara med när veckan planeras, när inköpslistan skrivs och sängarna bäddas? Är han vardag, vårt levande vatten, eller en jultomte som vi vänder oss till i desperat bön?