Den goda Herden går före sin flock. Han antingen sjunger eller spelar på sin herdeflöjt, och flocken, som känner igen just hans röst eller hans melodi, följer honom. I mörkret lyser han som en eldpelare för Israel, så att de kan följa honom även när världen runtomkring blir svart.
Många gånger när jag har själv behövt gå upp mitt i natten, och det verkligen är helt kolsvart omkring mig, har jag sträckt ut armen framför mig för att inte kollidera mot något. Synligheten i det svartaste mörkret är absolut noll, om ingen ljuskälla finns.
Hur skulle vi våga oss ut i den värsta stormen, ut till den svartaste natten, om han inte hade vågat först, om han inte hade gått före?
Det är svårt att tro på mörkret när fåglarna sjunger och majsolen lyser. I morse gick jag en runda i min trädgård bland doftande äppelträd som precis håller på att slå ut i blom. För första gången någonsin har även päronträdet slagit ut i blom. Den är lika gammal som äppelträden, men hitintills har den varit tyst, död och stum. Men nu blommar den.
Just nu krävs korset av inte bara det land i vilket jag har valt att leva i, utan av hela världen. Min svenska omvärld är ovan, och det är helt begripligt. Till ett virus går det inte att säga "men vi är neutrala, gå och attackera någon annan". När fienden kommer med sina ockupationsmakter, bryr den sig inte om vem som vill vara neutral och hålla sig utanför, som icke-stridande. Och just nu utmanas vi alla till en inre strid. Av våra studenter efterfrågas mognad som de inte har. Vi ber dem växa och sträcka på sig långt bortom deras unga förmåga. De vill ha "flaket". Någon timmas hoppande och tjoande. Sen är det över och upplevt, och livet går vidare. Eller också gör det inte det, för någon i publiken, som smittades av någon annan i publiken, men så långt räcker inte empatiförmågan, och det är helt normalt. De unga är 18 år, och än är inte förmågan att tänka på konsekvenser fullt utvecklad.
Av oss vuxna krävs i vissa fall tryggheten: det kan vara jobbet. Det kan vara en älskad som dör, och vi vare sig kan eller får ta farväl, och med begravningsceremonin kan det också bli lite si och så. Mörkret kramar om oss från alla håll. Av mig som kristen krävs nu att jag håller blicken stadigt fäst vid ljuset, och den som bär på ljuset.
"om man är osäker ska man välja det som räddar flest liv", såsom debattören Magnus Carlsson, en av de 22 forskarna som har lyft diskussion om Sveriges utvalda strategi, uttrycker det i sin debattartikel i Expressen den 28. april. Och det borde vara alldeles självklart. Rädda liv är prio ett, alltid. Det är här jag känner mig bekymrad. Sveriges dödstal är mycket högre än våra nordiska grannländers. "Men deras kurvor kommer att ta fart sedan, när de öppnar upp sina samhällen", har jag ibland läst, i en nästan hoppfull ton: "vi har säkert gjort rätt. Vi betalar priset nu, de andra kommer att göra det sen." Men det är inte vad jag ser hända, nu när våra grannländer börjar öppna upp sina samhällen. Jag är verkligen ingen expert, men jag följer svt:s kurvor om hur pandemin utvecklar sig med intresse, och det jag ser är att på den Danska, Norska och Finska kurvan har planat ut, precis som den Svenska, men deras på en mycket lägre höjd.
Den här söndagens tema heter "vägen till livet", och det är den som vi alla ombeds välja nu. Inte "vägen till 60-120 minuters njutning" (hur fort går ölen ut ur kroppen, hur fort kommer dagen efter flakskuttandet) utan vägen, där de allra flesta får leva sina liv utan att avsluta sina dagar ensamma, medvetslösa, i respirator, på en IV-avdelning.
Det är jättekul att skippa lektioner på en fredag. "Fridays for future". Demonstrera och hålla handen. Veckan efter ställer man sig på flaket på en fossilbil som kör 20 onödiga rundor runt stan. Där dog klimattänket, som var så viktigt i förrgår. "Lätt för dig att säga, du fick ju!" Nej, faktiskt inte. När jag tog studenten fanns inte flakbils-ceremonin. Flakbilarna körde runt stan under kortegen, inte på avslutningsdagen, och det var mest Chalmeristerna som hade ordnat fram bilar. Verkligen inte alla gymnasieskolor. Vidare kom jag inte in på min egen studentfest, vit mössa och studentdag till trots, "för att jag inte hade åldern inne." Jag hade inte fyllt 18 år, alltså fick jag inte fira tillsammans med andra studenter på den gemensamma festen. Vi som fyllde sent blev portade från vår egen studentfest, så jo, ungdomar, jag vet känslan. Ibland skrivs livet om.
"Det handlar om en enda dag". Jo. Vi får rapporter varje dag om hur många liv som har gått förlorade på en enda dag. Igår låg siffran fortfarande på 131 själar, enligt sajten c19.se. Människor som inte får någon andra chans. Det går på en enda dag. 2604 människor förlorade enligt c19.se, och försiktighetsprincipen råder inte. Vi får röra oss fritt. Köpcentra, restauranger och grundskolor håller öppet. Dödstalen fortsätter att stiga.
Även guldet blir prövat i eld, och visst är er tro många gånger dyrbarare än de förgängliga guldet. Det är i och genom prövningar som er tro stämplas som äkta, och den resulterar i pris, ära och strålglans den dagen då Jesus Kristus uppenbarar sig. (1 Pet 1:6-7 Min översättning)
Jag försöker lyfta blicken från det jag just nu inte får och kan, och istället undra: vad är det han håller på att forma oss till? Vi blir prövade nu, och nu, just nu, finns möjligheten till omformning. Det är på korset som Jesus måste fatta sitt val: bittert förbanna och önska omvärlden till helvete, eller böja sig i den omvandlande elden, och lita på att metamorfosen leder till något nytt? Det är i ökenluften som Herren väljer att omvandla sitt folk. Det är i karantänens tystnad, i isoleringen, som hans viskningar har en möjlighet att höras:
Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Där lovar jag att återge henne vingårdarna,
jag gör Akors dal till en hoppets port.
Där skall hon svara mig som i sin ungdom,
som när hon drog ut ur Egypten. (Hos 2: 14-15)
"Trösta och bygga upp varandra", för att citera första Thessalonikerbrevet. Vad väljer vi att göra, i prövningens stund? Vilka väljer vi att vara, tio år från nu? Den stigen väljs här och nu, inte sen, när allt är över.