När pilgrimen slutligen hoppar ner från gaffelns spets för att mästarens kallelse äntligen hörs tillräckligt ljudligt infinner sig lättnaden. Den må vara blandad med sorg, men aldrig någonsin med ångest; stigen har infunnit sig och det är dags. Vidare.
Ibland är det svårt att släppa taget om gamla mönster och tänka nytt. De gamla skorna är invanda och de är feltrampade på precis rätt sätt; de har anpassat sig efter just dina fötter och när de börjar ramla sönder och samman vid sömmarna är det nästan obehagligt att tänka på böket med att skaffa nya vandringsskor; de kommer ju vara hårda och stela, ovana och ge skoskav. Men när det gamla faller isär finns tillslut ingenting kvar förutom nakenhet inför valet att antingen stå kvar där och plocka med bitarna eller också lyfta blicken och tänka om. Stå stilla och stagnera. Eller vandra vidare, kanske till en början barfota.