Nu på söndag är det inte Maria Bebådelsedag, alldeles oavsett vad den svenska kyrkan hävdar på sin officiella webbsida; svenska kyrkan, aningen förvirrad av och till, vill gärna fira Maria redan nu på söndag, fast till och med lite mindre förvirrade wiki vet bättre:
Jungfru Marie bebådelsedag firas 25 mars i katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, med vissa undantag beroende på när påsken inträffar. I Svenska kyrkan firas dagen på den söndag som infaller 22–28 mars.
Matte-fråga till alla som klarat av årskurs ett: om söndagen om två dagar är den 18/3, infaller den då mellan 22-28 mars?
Följdfråga: vilken veckodag ÄR 25 mars, den faktiska dagen, i år? Det är den 18 mars nu på söndag. Det rätta svaret står klart för alla som klarar av att räkna till sju på fingrarna.
First things first. Vad ÄR ”Maria Bebådelsedag”, Vår-Fru-dagen? Det anses av tradition vara dagen, då Ängel Gabriel kommer för att ha sin berömda dialog med Maria; ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.”
Man kan bli förskräckt för mindre. Om nio månader är det dags, säger ängeln, – du skall föda en son.
”Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” (Luk 1:32-33)
Dagen har alltså ingenting alls att göra med våfflor; nej, här inleds en glad väntan som de flesta mödrar känner igen: Jag Är. Med en liten. Inte längre ensam – inte längre enbart jag, i - och med - min kropp. Från och med nu delar jag kropp med en annan varelse.
Jag tror att vi måste först göra oss av med lite seglivad mytologi kring Marias livsvillkor, som grasserar till och med i det svenska prästerskapet:
Maria är trolovad. Det är ungefär det första vi får reda på. Ergo: om hon nu blev gravid redan under sin trolovningsperiod skulle hon löpt helt och hållet, absolut noll risk ( ! ) för att stenas till döds. Ingen risk. Noll. Ingen som helst fara för livet. "Samma samhälleliga status som de gifta kvinnorna."
Förstår alla detta nu? Bra. För jag är, helt personligen, innerligen trött på att höra detta tutas in i varje ny generation andäktigt lyssnande tonårskonfirmander. Den kvinna som riskerade att stenas till döds var den unga tonåringen, som blev gravid UTAN att ha någon trolovad i sikte, eller den kvinna som blev gravid och det var alldeles uppenbart för alla att ingen äkta man fanns med i den ekvationen. Maria riskerar alltså vare sig livet, eller samhällets förakt. Hon kan i lugn och ro börja brodera babytossor och varför inte göra en behaglig utflykt till kusinen Elisabeth, som också är gravid? Något som man kanske inte alls gör, om man precis blivit familjens svarta får, den, som bör gömmas undan för allas blickar den närmaste tiden.
Intressant i sammanhanget är dock, att Lukas skriver
”Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”¨
Alltså inte – ”deras barn”. Och lite senare:
”och hon födde sin son, den förstfödde”
Igen: inte ”deras son”. Lukas är alltså visst inne på mirakel-spåret, läkarutbildning eller ingen läkarutbildning. Det är – i sig – anledning nog för den unga kvinnan att faktiskt behöva några sekunders betänketid, innan hon svarar Gabriel med sitt ”jag är Herrens tjänare”; medvetenheten, att den här bebisen kommer att – i ordets ursprungliga mening – vara ett sant mirakel. I likhet med min dröm, funderar den unga kvinnan ett par hjärtslag, medan ängeln väntar andäktigt: vad beslutar sig den fria viljan för? Men sedan kommer det:
”jag är Herrens tjänarinna. Må det ske.”
”Megalynei he psyke mou ton Kyrion”, i sanning.
Nästa vecka skall vi ta oss an del två; hur fira en dag, då världens frälsare kommer inridande till sitt eget kungarike, sin huvudstad, och samtidigt fira en ung kvinnas första föraning om att livet kommer aldrig mer te sig likadant som förr? En kung i görande, på många plan. Jag har ett par idéer. Fortsättning följer.