30. När grät du senast inför någon annan? För dig själv?
Vi vet i vilka ställen evangelierna beskriver en gråtande Jesus:
När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.” Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” (Joh 11:33-36)
Uppväckandet av Lasarus. Den här episoden är väldigt enkelt beskriven: Jesus ser andra gråta och dras in i den allmänna stämningen; hans vänner är ledsna och han själv kände Lasarus väl - han har också anledning att känna sig ledsen.
När han kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! (Luk 19:41-42)
I denna andra episod gråter Jesus över Jerusalem och dess öde.
Vi gråter när något gör ont i oss. Det räcker inte med en allmän molande smärta, eller ett vagt obehag. Vi gråter när något inom oss brister. Jag vet inte om dig, men själv upplever jag det djupt obehagligt att gråta inför andra. I alla fall om det är bara jag som gråter. I den kollektiva gråten finns stöd, och även acceptans. I den ensamma gråten inför andra finns nakenhet, utlämning och ensamhet. Kände du dig ensam och utlämnad, Jesus, när du ensam grät över Jerusalem?
Jag tycker också det är intressant att se vad Jesus gör direkt efter episoderna där han grät: i den första episoden går han vidare till Lasarus grav för att uppväcka honom. I den andra går han vidare till templet, för att rensa det, på sitt vis. Båda handlingarna är mycket radikala. Det här är inga småhändelser som man kan förvänta sig att folk skulle ha glömt strax efteråt. Jesus känslostormar lämnar påtagliga spår efter sig. Det lämnar en Lasarus, tyst och tigande, vilsen i sin nya roll som den första människan som någonsin blivit uppväckt från de döda. Det lämnar rädda och arga penningutväxlare och försäljare efter sig, som kryper omkring på golvet i ett fåfängt försök att hitta åtminstone några av alla de pengar som blev utvälta.
Så gör man inte. Man går inte omkring och uppväcker döda människor som redan är begravda. Man går inte omkring och ensam reformerar inbitna system som alla är bekanta med och vana vid.
Gråtandet är befriande, brukar vi säga. För Lasarus har Jesu tårar varit det rent bokstavligen. För att inte tala om templet, som förväntades bära hela Guds Sekinah - hela Guds närvaro. Jesus - det nya templet i vilken Guds närvaro bor - tar plats i templet. Han undervisar där varje dag:
När han kom till templet körde han ut dem som drev handel där och sade till dem: ”Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Sedan undervisade han varje dag i templet. (Luk 19: 45-47)
Ofta är det ju så att när gråten har ebbat ur känner åtminstone jag ofta en lättnad. Och med lättnaden kommer en acceptans. Och därefter en förmåga att skrida i beslutsam handing: något måste göras.
Samma mönster ser jag hos Jesus. Gråten bekräftar att något är väldigt fel. Det går inte att gömma sig för fakta längre. Gråten bekräftar att något måste göras - ändras på. Eller att något har ändrats på. En älskad människa har gått ifrån. Gråten är bekräftande.
Som avslutning skulle jag vilja titta på ett till bibelcitat som talar om en gråtande Jesus:
Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. (Heb 5:7)
Tidigare under veckan skrev jag om Jesu möte med den Samariska kvinnan (se bloggpost här nedan). Under det mötet säger han att Gud skall tillbes i sanning och ande. I hebreerbrevet hör vi hur Jesus har under still liv på jorden bett med höga rop och tårar. Det är när vi är som mest äkta som våra böner som tydligast inträder i Guds sfär. Jag har själv upplevt detta många gånger: det är när jag har nått vägs ände, när jag inte fixar omständigheterna en sekund mer, när jag är som mest naken och äkta i min bön, som jag upplever att Gud hör mig och svarar mig utan dröjsmål.
I evangelierna läser vi hur Jesus vid flertalet gånger drog sig undan för att be. Tydligen har andra hört honom.
Vi skall inte skämmas för våra tårar. Inte tycka att de är pinsamma eller jobbiga. Det är under sådana känslostormar som vi skall vända oss till Gud, och berätta exakt vad som pågår i oss, i den stunden. Våra tårar garanterar äktheten i det som vi då kommunicerar fram till Gud. På något sätt känns det trösterikt att veta att detta var sant även för Jesus. Det är ju i hans fotspår jag önskar gå.