Metanoia. (μετάνοια), omvänd er. Wikipedia beskriver ordets betydelse så här:
"a transformative change of heart"
Återigen är jag inte riktigt nöjd med vare sig den svenska eller den engelska översättningen; jag är verkligen ingen expert på Grekiska, men "metanoia" betyder vare sig "omvänd er" eller "repent". För mig som engelsklärare har det engelska ordet "repent" en ton av botgöring och ånger; jag har gjort något skamligt och skall nu skämmas. Göra bot. Ångra. Men om "Metanoia" i själva verket betyder "tänk om", i betydelsen, fundera på det ett varv till - då blir Jesu första ord i vårt äldsta evangelium något helt annat än det dystra "RRRREPENNNT!" som vi är vana vid att se en Jesus med 70-tals frissa och ljusblå ögon bistert uttala från någon Ö-film om Jesu liv och leverne, "producerad 1977", typ.
"Transformative change of heart" en omvandlande, till och med omformande - förändring av hjärtat.
Vi har varit inne på det här med hjärtat innan. Ur hjärtat kommer människans värsta beteenden. I hjärtat bor det vi i sanning älskar och dyrkar. Vad placerar vi i hjärtats första rum? Detta kommer att bli vår Gud, eller avgud.
Jag tänker inte upprepa alla de bibelställen där Gud utlovar människan ett nytt hjärta, ett mjukare hjärta, ett hjärta gjort av kött istället för det stenhjärta som för tillfället hamrar sitt hårda slammer inom bröstkorgen.
Metanoia. Jesus ber oss att gå in i en transformation som börjar i hjärtat, och vars svallvågor sedan når hela vårt väsen: medan insidan transformeras, påverkas utsidan också; gör först ren insidan av koppen, instruerar han oss, så kommer utsidan att bli ren i processen den med. (Matt 23:26)
1) omvandlingsprocessen är på riktigt.
2) Den kommer att beröra hela ditt väsen.
3) Den börjar från insidan, men den kommer även att påverka utsidan
4) Det kommer att göra ont - dödsprocesser gör det, i regel.
5) Det är inte farligt. Inget som är fel håller på att hända dig, och det nya livet som följer den gamlas död är värd det onda. Tusen gånger om.
6) Vi kommer att förse dig med en vis handledare, som följer dig igenom processen. En slags mentor, som finns där när allting ramlar i tusen bitar och det känns som mest förvirrat.
Ett rätt av sex. Alltid något.
Min kära, mest älskade kyrka: istället för att tala till församlingen som om vi alla vore fem år gamla (senast jag såg mig omkring i kyrkan när detta fenomen inträffade fanns inte en enda 5-åring i sikte) så föreslår jag att du börjar tala med dina medlemmar om riktiga ämnen; sådana som "vad händer strax efter att du har tackat ja till ett aktivt lärjungaskap, en -101-genomgång". Då kan det hända att
a) en del av de som sover i bänkarna faktiskt blir lite nyfikna på att tacka ja till ett aktivt lärjungaskap. Sverige har många fler wanna-be-kamikazes i bänkarna än vi anar.
b) den som redan har tackat ja kan känna sig lite förberedd, när Gud påbörjar den C.S.Lewiska husrenovationen.
Det var ju just precis det här de första lärjungarna faktiskt gjorde, när de talade med den unga kyrkans nyaste tillskott. Lyssna bara på Petrus själv på temat "metanoia":
Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras. (1 Pet 4:12-13)
Att inte tala om det här är som att räkna med att ingen sann lärjungaskap finns i tillväxt i bänkarna, eller att ingen inom ens egen församling kommer att råka ut för detta; hur Kristus "metanoia" - rop tillslut når den alldeles påtagligt riktiga vardagen, och allt kastas om, huller om buller. Tillbaka till Lewis hus-liknelse:
"Tänk dig själv som ett levande hus", skriver Lewis. "Gud har kommit för att leva i detta hus. Till en början begriper du vad det är han gör; han reparerar stuprännorna, lagar läckor och tak, osv. Nå, du blir inte förvånad - du visste att dessa saker behövde göras. Men strax börjar han banka omkull huset på ett sätt som gjort förbaskat ont och verkar totalt sanslöst. Vad sysslar han med? Förklaringen är att han bygger sig ett väldigt annorlunda hus om man ser till det du hade tänkt dig - en ny flygel här, en extra våning där - nya torn, fräscha parker. Du tänkte dig att du skulle bli en trevlig liten stuga: han bygger palats. Han ämnar bo i det personligen." (Min översättning. Originalet finns här.)
Professor James D.G.Dunn är inne på samma spår i sin kommentar till Romarbrevet:
Since deliverance from sin comes about through death, it is only in participation in Christ in his death and new life that redemption from sin can begin to be experienced now. (s. 170)
for Paul to be or share "in Christ Jesus" is to experience a (personal) power which embraces the individual, which has the character of Christ's dying and rising and which effects an equivalent dying and rising in the one "in Christ". ( Word Biblical Commentary, volume 38A Romans, 1-8 Dunn, s. 170)
Låt oss repetera: enligt Dunn skulle Paulus ha uppfattat livet "i Kristus" som ett personligt upplevande av en kraft som omsluter individen, som har de karakteristiska dragen av Kristus döende och återuppståndelse - något som resulterar i ett likvärdigt döende och återuppståndelse i den som är "i Kristus".
Alla som ser fram emot en personlig korsfästelse kan räcka upp handen nu.
Hm - jag förstår. Vi moderna människor vet alldeles för mycket om korsfästelsens anatomi för att frivilligt anmäla oss till den kursen. Och det är ju sant. Det är inget kul. Inte på något plan. Lyssna på Lewis: "it hurts abominably". i Lukasevangeliet säger Jesus själv att han skall igenom ett eldprov, ett elddop och att han våndas innan det är över; i Matteusevangeliet frågar han sina lärjungar, dig och mig, rakt ut: kan ni dricka ur samma bägare? Och slutligen:
”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." (Matt 16: 24-25)
Sådana är realiteterna. Svärdet går rakt igenom oss, till kropp och själ. Det finns inget svenskt "lagom" som väntar på våra egna, personliga Golgothan. Allt skall brinna, inget sparas.
Den kristna kyrkans årliga rundvandring runt sitt eget hjul kantas av många symboler; innan påsken - fastan. Innan återuppståndelsens vita ljusfest - dödens svarta hopplöshet. Allt detta finns där för att vi skall minnas - minnas och förstå - det finns ett "sedan". Petrus själv - efter vilken den här webbsidan är döpt - talar om för oss att vi inte skall känna oss överraskade, när det blir vår tur. Metanoia - att renovera om hjärtat - är en smärtsam process. Men lyssna till vad han säger direkt efter att ha använt ord sådana som "eldprov" och "måste":
då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.
Tänk efter. Tänk ett varv till. När senast, i detta lagom-ljumma facebookande och candy-crushande har du verkligen, och i sanning, senast - "jublat av glädje"? Skrattat så du kiknar? Känt dig så jublande genomglad att ingen kan ta den känslan ifrån dig?
När gav du upp? Nöjde dig?
Det gamla måste dö först.
Metanoia.