Idag sitter jag här med aningens skakiga ben; för en vecka sedan påbörjade jag en ny träningsform som heter "Metabolic Aftershock". I princip är det styrketräning tre gånger i veckan med den egna kroppen som tyngd och motstånd. Matfilosofin som hör till bygger på LCHF, även om grundaren till MA inte kallar det för det, så är det det. Det var väl därför som han fångade min uppmärksamhet.
Jaha, jaha. Så vad har något av det här att göra med kristenhet och fastan?
I förra veckan berättade jag, att jag bestämde mig för att fasta från alkohol den här gången. Jag berättade också att min erfarenhet är, att varje gång som jag säger "fiat voluntas tua", till Jesus så sker någonting. Varje gång, som jag vågar lita på att Jesus vet vad han talar om när han säger "sök Gudsriket först", sker någonting. Det är lite löjligt hur förvånad jag fortfarande blir över att detta någonting väldigt, väldigt ofta är något helt påtagligt, något som är så världsligt att man definitivt kan beröra det.
Jag hör hans viskningar genom Paulus, om att jag som kristen inte skall känna mig mästrad av någonting, att jag inte skall ha några avgudar, oavsett om det är berusningsmedel, böcker, kläder, spegeln eller jobbet. Det är faktiskt väldigt svårt att leva så, ifall du nu undrar. Men så säger ju också Jesus att vi skall alla ta vårt kors och hajka efter honom. Vidare säger han, att den som förlorar sitt liv för hans skull kommer att finna det. (Matt 10:39)
Så här i fastetider tycker jag att det är en utmärkt Jesus-sanning att fördjupa sig i:
Vad betyder det - den som förlorar sitt liv för Jesus skull kommer att finna det?
Eller vad sägs om Lukasevangeliets variant:
Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det. (Luk 17:33)
Så länge jag vänder mig till mina avgudar, så länge jag vänder mig till världen för att finna mål, mening, syfte och lättnad kommer jag att jaga efter rök. Aldrig blir jag mätt. Aldrig får jag nog. Tröjan, som var så snygg där den hängde på räcket i affären blir snart till en tröja bland andra i min garderob, den nya bilen, som var så fräck att provköra blir snart till min bil, eller bara bilen, kattungen växer upp till en vuxen katt som ligger och snarkar mitt i sängen på nätterna, ta vilken företeelse som du har längtat efter som helst, gör den till din egen, och strax är Grejen med den bara grå rök. Och jakten går vidare...
Med allting annat i mitt liv har det varit så, förutom Jesus. Han envisas med att vara skimrande ny, han förvandlas ständigt inför mina ögon, och samma sekund som jag trodde att jag kände honom, ägde honom, förstod honom, tar han ett steg längre bort på via sacra. Ju mer jag lär känna honom, desto intensivare älskar jag, desto mer förändras jag, desto mer förvirrad blir jag, desto mer fascinerad blir jag, desto mer nyfiken, ivrig, andfådd, förtjust, förtrollad och - vågar jag säga - kär?
"Via sacra" - att följa efter honom med handen utsträckt på en främmande stig, eller längs kyrkans mittgång, är alldeles definitivt att mista sitt liv för hans skull. Allt det där som jag trodde var självklart i mitt liv ifrågasätter han. Att stagnera, att försöka bevara sitt liv sådant det var när Han klev in, det är att ropa på döden. Det är att stanna kvar i graven, fast han har rullat undan stenen. Att mista mitt liv, sådant jag kände det, för att resa mig upp, stapla ut ur graven, snubbla ut ur liksvepningen och följa efter Honom längs stigen in i mörka skogen, det är ett hisnande äventyr som inte tar slut.
Ibland innebär det äventyret faktiska push-ups och höga knän inför en träningsvideo. Vem hade trott det? "Att följa Jesus" är det inte bara bibelstudier och kvinnofrukostar på torsdagsmorgnar? Räcker det inte med att åka till kyrkan på söndag och bekänna sina synder? Måste man ut ur graven (som råkade vara livet sådant man kände det), när Jesus kallar - kan man inte bara hänga kvar där och njuta av solen som lyser in, nu när stenen är borta? Fråga Lasaros. Ryktet säger, att han luktade redan när Jesus ropade ut honom.
Frågan är om vi vill låta det gå riktigt så långt. Idag, när jag tittar tillbaka på mitt liv så som det var - före Kristus - inser jag att jag hade nog låtit det gå exakt så långt:
Jag hade ett jobb - så där som folk har. Inget speciellt, inget särskilt, ett jobb. Jag hade (och har) en familj. Hus. Och ja, en volvo också. Jag vägde Väldigt Mycket Mer än innan min första graviditet. Jag såg det, gillade det inte men orkade inte ta tag i det heller. Inga vettiga fritidsintressen, egentligen. Skrev gjorde jag då också - men av fel anledningar. Man kan väl säga att jag satt där i min grottgrav och fes. Luktade och hade mig. Ungefär som samtliga grannar i gravarna bredvid, vad jag kunde avgöra. Liknöjd - på väg in i likstelheten.
Som av en slump ramlade jag över historisk forskning om den där Jesus. Innan jag visste ordet av stod hans skugga utanför min grav - jag kunde se den röra sig bakom stenen, som blockerade utgången till min grav. En dialog påbörjades. Det första som störde mig var att den här Judiska killen från någon Gudsförgäten Romersk Provins talade bättre och mer sofistikerad finska än jag. Det är faktiskt inte okej. Min finska är riktigt bra. Komma här och komma! Men den stora överraskningen låg i att han sannerligen kallade mig ut ur det livet som hade blivit min grav, och jag fick protestera och stinka bäst jag ville. Ut skulle jag.
Och här står jag nu fyra år senare och blinkar fortfarande, i det klara vårljuset, som stadigt vandrar mot påsk. Det gamla livet - det döda livet - har jag fått vackert lämna bakom mig. Framför mig har jag en via sacra, som blir bara märkligare och märkligare. En teologisk blogg - check, där hänger jag fortfarande med. Men seriöst - träningsvideos och en ny matkultur? Bibelstudier i sällskap med någon som är lika förtjust i historiebaserade teorier och historisk bibelforskning som jag själv? En arbetsplats och undervisning i metamorfos mot - vad? En förtjusning i en sex veckor lång fasta - för att när jag lägger undan världen hör jag honom ännu tydligare?
Skakandet i benen har avtagit lite. Jag känner mig lite mindre andfådd. Midfasta. I den katolska traditionen kallas midfastosöndagen för "glädjesöndagen" eller "rosensöndagen". Den liturgiska färgen är rosa. En syftning till våren, det nya livet, och allt det som är vackert.
Ja, vi galna kristna firar, mitt i fastan. Vi firar allt det nya som har kommit och fortsätter att komma in i våra liv.
"Fiat voluntas tua."
Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. (Joh 12:25)