Detta skall jag sjunga på söndag, antagligen i en tämligen fullsatt kyrka. Och jag kommer att mena varje ord av vad jag sjunger.
Varje stavelse.
Ibland är det svårt, nästan omöjligt att förklara hur Gud verkar i den troendes liv. Det är svårt att få omvärlden att förstå att den troende har en levande dialog med en Gud som är en person. Med egen initiativförmåga. Med egna planer, som är väldigt ofta obegripliga för mig. Att när han griper in i en människas liv kan det vara som när glödlampan byts, och plötsligt strålar ljuset klart. Det dunkel som nyss var vardag är plötsligt strålande ljus.
Detta har precis hänt mig, och jag har ingen som helst aning om varför. Varför just nu? Varför inte två veckor sedan? Eller ett halvår sedan? Jag vet inte. Jag kan bara skaka på huvudet med den sanna förvirringen hos en person som nyss levde i ett totalt missnöje över en massa saker, det var ju detta med a b och c, för att inte nämna det hemska problemet d, och sedan var det irritationen kring x y och z också... Jajamän, det var mycket i mitt liv som inte stämde. Neggo-fokus total. Och jag kan fortfarande se allt det där, som nyss var så förtvivlat viktigt, jag kan se det ungefär som när man lite förvånat tittar från ett rum till ett annat. Inget av det där är viktigt längre. Inte ett dugg viktigt. Inte ett skvatt. Helt, totalt, ointressant, faktiskt.
Så vad hände?
Det som står där ovan.
Befrielse för det fångna - check på den. Jag har nog aldrig någonsin känt mig så här fri.
Syn för de blinda. Japp. Jag har fortfarande mina glasögon kvar, men det är en petitess i sammanhanget.
Frihet åt det förtryckta. Ja tack.
Inget. Allt. Jag har samma jobb som i förra veckan. Samma familj, med samma interna problem. Jag fortsätter att leva ihop med seriestyckmördare, idag som igår. Senast i förrgår lämnade de en halvt uppäten mus på hallmattan. Jag har samma kropp också. (Ja okej, jag har klippt håret.) Samma hem. Samma allt. Men... allt är ändå i grunden annorlunda.
Men sluta nu med att traska runt whiskas-tallriken som en annan kräsen, katt! BERÄTTA NÅGON GÅNG DÅ!
Jag försöker. Men det går inte så bra.
Jag, den totalt faderlösa, som har varit faderlös och som inte har begripit grejen, trots sex år av kristen vandring, med att jag skulle igen ha en "far" himmelsk, eller annan sort, har nu mött den tredje aspekten av Gud. Den, som jag har varit totalt ointresserad av. Hitintills har jag kommunicerat med Jesus och Den Heliga Ande, men Gud Fadern har jag inte begripit mig på. "Far" har varit för mig en okänd entitet. Okänd, oönskad, och obegriplig. Jag är ju vuxen och vaccinerad, vad skall väl jag med en "far" till?
Men nu har Nådens år tydligen kommit. För mig. Nu. Här. Post Mötet har jag gått och känt mig rabiat glad utan en enda vettig anledning i en hel vecka nu, och det bara-vill sig-inte-alls-gå över. Jag ska ge er ett exempel: i tisdagskväll bytte jag rena lakan för sonen. Vid halv fem på morgonen kommer han intraskande till oss och meddelar att det är blött i sängen. Så jag går upp, och grumsar lite irriterat över att det är så givet detta, att så fort jag byter rena lakan till honom, jamen DÅ ska det nattvätas! Men sen vaknar jag. Och den där hysteriska glädjen infinner sig. Och så står jag där, i min alldeles väldigt vanliga vardag, klockan strax innan fem på morgonen och hänger upp den där sista maskinen tvätt som jag glömde hänga upp kvällen innan, så att jag kan få hans kissiga lakan in i maskinen, så att jag sen senare under dagen hinner tvätta annat också, för det är ju kortishelg den här helgen, och han behöver ha med sig mycket rena kläder. Jag borde vara sur. Irriterad. Men näpp, det är jag inte alls det. Jag känner mig bara glad, glad, glad, genomglad och det har inget alls att göra med vilka sysslor jag har framför mig just nu, eller senare idag, jag har inget särskilt att se fram emot, bara en vanlig onsdag, det borde vara så där grått i mig som det är en väldigt tidig november-onsdag, men näää då, här står jag och hänger upp strumpor i total glädje.
Hysteriskt, var ordet.
Med detta vill jag alltså säga att min vardag har inte ändrats eller uppgraderats till någon bättre, mer fungerande, 2.0-version. Allt är precis, exakt likadant som det har varit innan. Det här tankesättet, att jag kommer att bli genomglad och totalt überlycklig SEN, när alla mina bekymmer är fixade, är alltså INTE en kristen realitet.
Det är i ljuset av detta, i Hans Ljus som alla mina Stora Bekymmer skrumpnat ihop till små obetydliga mikrober. Ointressanta.Inte mindre verkliga eller existerande. De finns kvar. De är bara ointressanta, och vissa har upphört att vara problem, i och med att de har just blivit - ointressanta. Det är som en eld, som brinner i bröstkorgen fast med betoningen på lättnad och glädje, modell total.
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given. (Sak 9:9)
Hörde ni? Vår Far är tydligen en Konung. Och nu tyckte han, av en anledning som är helt bortom min fattningsförmåga, att det var dags att vi skulle mötas.
Vad gjorde jag, som var rätt? Som möjliggjorde detta?
Saken är den att jag inte tror att jag gjorde något. Det var inte mitt beslut, eller mitt nånting.
Gud är en person, och han uppenbarar sig för vem han vill, när han vill.
Och min Gudsbild och Gudsuppfattning har igen blivit rikare.
Tjolahopp!
(Och jo, jag kommer fortfarande behöva en megafon till mina december-lektioner. I den här verkligheten också.)