Jag vaknar i heta, gamla tårar, och med en djup känsla av otillräcklighet och av att inte vare sig duga eller räcka till. Så småningom klingar drömverkligheten av, tårarna torkar, men jag känner mig fortsatt fundersam. Gud talar till oss, även genom drömmar, och den här drömmen är gammal. Den återvänder envist, oavsett hur många årtionden som än går. Kanske dags att lyssna till den?
Söndagens tema är samhällsansvar, det vill säga det ansvar vi har om varandra. Texterna berör både girighet, beskydd, samhällelig hackordning och även utanförskap. Sackaios i sin sykomor är en liten människa. Han är kort till växten och liten om hjärtat: små människor tar från andra, men i deras stora fattigdom har de inte råd att ge något tillbaka. Sackaios kan inte bära något ansvar om andra, då han, likt en fågelunge i ett träd, piper desperat med öppen näbb och väntar på att andra skall mata honom, ständigt mata honom, tills den dag kommer då Gud själv kallar ner honom från trädet.
Jakob, Jesu bror, pratar om samhällelig hackordning, den här gången innanför kyrkan: vilka är det vi vill ge de bästa platserna? Vilka får sitta längst fram, helst bredvid oss, vilka söker vi oss till? Den fattige mannen i Jakobs exempel får sitta ”där borta” eller ”vid mina fötter”, medan den rike mannen blir visad till den bästa platsen.
”Ta hand om de fattiga”, ropar Gud till oss, gång efter gång genom både GT och NT. ”Visa vägen. Var vägen. Ge av ditt överflöd, utan att ens veta att det är det du gör. Leta inte efter det sista fikonet bland bladen, vänd inte om för att hämta in den sista kärvan, som du kanske glömde. Lämna det oklart, även för dig själv, om det finns fler fikon bland bladen. Låt inte den vänstra handen veta vad den högra ger.”
Hur länge har Sackaios umgåtts med känslan av att inte räcka till eller duga? När började han leta efter olika sätt att stilla den inre hungern? Hur länge dröjde det, innan han insåg att tillfuskade pengar, fina kläder och guldringar inte mättar? ”Sackaios är rik”, suckar texten. Och därefter går den vidare med att beskriva Sackaios som liten, fattig och sjuk. Sackaios försöker bota sin hunger med sak-bulimi.
Likadant har människorna i Jakobs exempelsynagoga drabbats av status-bulimi. Även de försöker svara på sina djupaste frågor genom att roffa och gluffa. Men den här gången handlar det inte om saker utan status. ”Sitt här. Här är den bästa platsen. Vi är inte alls säkra på att Gud har gett var och en av oss en unik ställning och ett unikt status, därför skapar vi våra egna hackordningar.”
Både sak- och status-bulimin handlar på djupet om samma frågor, som barnet i min mardröm ställer sig:
Far, har du övergivit mig? Har jag någonstans att höra till? Duger jag, fast jag inte har de finaste vita kläderna? Räcker jag till, sådan som jag är, just nu?
Vad svarar vi, det kristna samhället, när de små och de fattiga, oavsett i vilka kroppar de ropar, ropar i vårt samhälle?