Först ut har vi Markusevangeliet. Där står det så här:
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han (Mark 1:35)
Medan det ännu var mörkt. Jesus ber, som öppning för en ny dag. Han avskiljer sig från alla andra, och han ber utomhus.
Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket. När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be.(Mark 6:45-46)
Ett liknande mönster upprepas här; Jesus avskiljer sig från alla andra när han ska be - han är utomhus och en aktivitet har precis avslutats. Han drar sig undan, för att be. Men det händer också att han har sällskap, när han ber:
Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: ”Sitt kvar här, medan jag ber.” Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. (Mark 14:32-33)
Det är ovanligt att vi får reda på hur Jesus ber - vilka ord han själv använde sig av. Men I Getsemane får vi en glimt av detta gäckande "hur":
”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Mark 14:36)
Det finns mycket information i den här bönen. Tilltalet är rakt, nästan desperat. Bönen är imperativ: "ta denna bägare ifrån mig." Och sedan kommer den svåraste biten. Hur ofta klarar jag själv av att säga samma sak: "inte som jag vill, utan som du vill"? Det är ju ofta så att jag själv är övertygad om att jag vet vad som blir bäst i mitt liv. Att våga lita på att Gud skulle ha ett fågelperspektiv som jag saknar, är svårt. På något sätt känns det tröstande att veta att även Jesus hade sina stunder, då han fann det svårt att hitta till den tilliten.
Matteus och Lukas återberättar i princip samma händelser - men det finns ett par ställen i Lukas som är värda att titta närmare på:
Jesus ber för någon annan:
jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. (Luk 22:32)
Det jag tycker är intressant med detta uttalande är att det verkar inte alls som om Jesus är 100 % säker på utgången - han har bett för att Petrus tro inte ska ta slut. Ber om något som redan vet kommer att inträffa?
Bönen är förvandlande:
Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande (Luk 9:28-29)
Här går Jesus igen upp till ett berg i akt och mening att be; och där, på den höga platsen sker en förvandling som är så påtaglig att även hans sällskap kan se den. Bön förvandlar.
Sedan har vi så klart det mest kända stället som berör bön; Matteus-evangeliets klara ord om hur vi ska be och vad vi ska be om:
när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. 7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. 8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.9Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.Låt ditt namn bli helgat.10Låt ditt rike komma.Låt din vilja ske,på jorden så som i himlen.11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.12Och förlåt oss våra skulder,liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.13Och utsätt oss inte för prövning,utan rädda oss från det onda.
(Matt 6:6 - 13)
Många tankar kommer till mig: Jesus själv ber oftast avskilt, utomhus. Människorna tillbringade mycket mer tid utomhus än vad vi gör idag; det var naturligt - det mesta av arbetet fanns ju där ute för den vanliga arbetaren. Ändå säger Jesus här att vi ska gå in - till vår kammare. Hur sannolikt var det att man fick vara för sig själv inomhus på den tiden? Att man kunde hitta någon enskildhet inomhus? Jag undrar över den där kammaren som han talar om. Det låter väldigt överdådigt - precis som alla på den tiden skulle självklart ha en kammare, alltid tillgänglig för en stunds enskildhet, dit man kunde när man behövde, dra sig undan en stund för att be. En annan tanke slår mig. Han kanske talar om en inre kammare? Som vi alla alltid bär med oss?
I förra veckan drog min präst min uppmärksamhet till något annat intressant i det här stycket: "Så skall ni be". Han föreslår inte. Han rekommenderar inte. Han befaller. Vi skall be. Och inte hur som helst - utan på ett visst sätt.
I samma bergspredikan hittar vi även detta - Jesus kanske mest kända ord om bön:
Be, så skall ni få. (Matt 7:7)
Observera att han inte säger - be, och kanske har ni tur. Nej, han talar igen med en självklar säkerhet: ni skall få. I många av hans liknelser talar han även om den envisa, upprepade bönens makt; om nu en hårdhjärtad domare tar sig an en änkas sak för att bli av med henne och hennes tjat - skulle då inte Gud ta sig an vår sak när vi konstant ber om det?
Slutligen skulle jag vilja lyfta fram den bön som har förbryllat mig allra mest. Jesu sista bön. Den han ber, när han spikas upp på korset:
”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)
Jag har pratat om detta förut, på den apologetiska avdelningen. Hitintills har Jesus alltid förlåtit alla allt i första person singularis. Aldrig att han skulle ha sagt tidigare: "Fader, förlåt denna kvinna för hennes synder" eller "Fader, förlåt denna man, han vet inte vad han gör". Nej, hitintills har tilltalet alltid varit direkt: "Kvinna, dina synder är dig förlåtna". "Mitt barn, dina synder är förlåtna".
Varför inte likadant nu? Varför inte "Soldater, era synder är er förlåtna, ni vet inte vad ni gör"?
Som jag ser det är detta den sista utvägen, desperationens bön; den bön man tar till när man inte hittar någon förlåtelse i sig själv längre. "Fader, jag kan inte hitta någon förlåtelse i mig. Därför ber jag dig förlåta denna person - hon vet inte vad hon gör."
För mig är detta djupt tröstande - det finns en väg att gå i bönen även när den egna kraften har sinat. "Be för era fiender." Detta är min bön, när jag ber för någon som har sårat mig. När någon har korsfäst mig i ilska, skam eller vanmakt, är detta min bön: "Jag kan inte uppriktigt be för denne person, fader. Jag hittar ingen önskan om välgång, ingen förlåtelse i mig. Ilskan blockerar vägen. Förlåt du i mitt ställe. Var min styrka när jag har ingen. Förlåt denna person, jag förmår det inte."
Då är det dags att knyta säcken. Jesus ber i avskildhet. Han ber som öppning för den nya dagen. Han ber när han har precis avslutat en gärning. Han ber strax innan ett av sina mirakel (Lasarus uppväckelse). Han ber för andra. Han ber under förvandling. Han ber under sin största prövning. Han ber till faderns kraft när han själv har ingen.
Oss undervisar han i bönens kraft. Han visar vägen genom att ge oss faktiska ord som vi ska använda oss av.
Så låt oss be. Ständigt, ofta och oavbrutet. Och i oss ber Guden, till sig själv. Skulle han inte höra en sådan bön?