Det är ungefär där, käre Jesus, som jag anser att Andy - och du - slutar sikta. Det känns som att ni båda blundar hårt med era "varen icke rädda" - budskap. Jag skall visa både dig och Andy var ladugårdsväggen står, så kanske det går lite bättre med siktandet sen. Och för att kunna visa var väggen finns måste jag igen bli lite personlig. Jag skall öppet tala om min egen största rädsla. Jag är inte rädd för döden, Jesus. Om det var så att ett gäng Isis-psykopater stormade in i mitt hus nu genast, grep tag i mig och släpade ut mig på gården för att ge mig ett nackskott för att jag är kristen - så skulle jag våga påstå att jag säkert skulle bli förskräckt och nervös - kommer det att göra väldigt ont - kanske även rädd - men jag skulle fortfarande inte vara rädd för själva döendet. Börjar du skymta väggen nu? Det är inte döden jag är rädd för. Utan - och här kommer det nu - jag är rädd för smärta. Jag har faktiskt alltid varit det. Om samma Isis-soldater stormade in här, släpade ut mig på gården och meddelade mig att de tänker skära ut min tunga - DÅ skulle jag vara VERKLIGT rädd. Ingen alls hotar mig med döden i det scenariot. De ska låta mig leva. De ska bara skära ut min tunga först. NU är jag rädd. NU kissar jag på mig. Och i den stunden, i just precis DEN stunden när den stora slaktarkniven åker fram och två psykopater bänder upp mina käkar - i den stunden hjälper det inte mig ett endaste skvatt att du återuppstod från de döda. Kul för dig. Min tunga ska precis skäras ut. I DEN stunden är det i min värld vansinne att påstå att bara jag vet att du Jesus verkligen, verkligen på riktigt vann över döden så har jag inget att frukta. Du måste skoja med mig. Samma gäller pastorn från igår.
Saken är den att jag gillar den pastorn. Jag gillar att lyssna till hans predikningar. Han inspirerar mig. När han inte irriterar livet ur mig, som igår. Han drog några gulliga exempel, som jag nu ska med största tillfredställelse pulvrisera till makadam.
Exempel ett: Lärjungarna var också rädda. De satt i en stormande båt och försökte klara livhanken medan du log och sov i båten. Pastorn menar på att många har lämnat den kristna tron då de har upplevt att i deras livs stormar sover du, Jesus, och har ingen hjälp att erbjuda.
Makadamsläggan: Andy, min käre blåögde pastor - detta är ett idiotexempel. Lärjungarna druknade faktiskt inte. Visst var de rädda, men de kunde väcka Jesus - och han räddade dem. Människorna som lämnar tron har bokstavligen druknat i sin livs storm, och ingen alls har räddat dem, stillat vågorna och förmanat vinden. Det är liksom anledningen till varför de går. Ingen hjälp fanns att få oavsett hur mycket de försökte få liv i den sovande Jesus. Båten kantrade. Deras barn drunknade. På riktigt.
Exempel två: Du Andy, har varit på den Galileiska sjön med dina egna lärjungar - och en del av dem har varit rädda på riktigt. De kanske inte har kunnat simma. I den situationen har du påmint dem om Jesu ord "var inte rädda" och alla vatten-relaterade episoder i vilka han har räddat sina lärjungar. Du jämförde dig själv med Jesus genom att påminna publiken om att DU kan simma - och du skulle ha kastat dig i vattnet för att rädda din rädda församlingsmedlem i kritiskt läge. Var inte rädd. Gud är med dig i stormen.
Makdamsläggan: Andy - det är lätt att lägga undan sin rädsla ifall man vet att den simkunnige livvakten sitter i båten, redo att kasta sig i. Din poäng är, att Gud är den livvakten och han kommer att kasta sig i i kritiskt läge, inte sant? Men sanningen är ju den att det gör han inte alls. Folk drunknar varje dag - troende som icke troende - utan att någon alls kastar sig i. Din liknelse inte bara haltar, den saknar ben att gå på. I Kina, idag, händer det att kristna blir kidnappade av idioter som alldeles på riktigt skär ut deras tungor. Detta händer. Ingen Gud kastar sig emellan för att stoppa knivarna. Hur kan man i det läget säga till den som sitter i fängelsehålan, väntandes på att celldörren öppnas och mannen med kniven stiger in, var inte rädd? Jesus har vunnit över döden. Så trevligt för Jesus. Men min tunga kommer i alla fall att skäras ut inom loppet av några minuter, och sen kommer jag att bli dumpad någonstans på vägkanten, för att leva vidare, utan tunga.
Det är inte döden, jag är rädd för. Det är tortyren. Förstår du nu, Andy? DÄR är ladugårdsväggen! Och i den stunden, som någon psykopat med en mysko agenda vill tortera sönder och samman mina barn för att jag är kristen hjälper det mig inte ett enda dugg att den som kunde gå på vatten och slapp sitta i båten sade en gång "var inte rädd". I den stunden hjälper det mig inte ett enda dugg att jag är värd mer än aldrig så många sparvar eller att mina hårstrånär räknade, för psykopaten som håller i slaktarkniven kommer i alla fall tortera ihjäl mig och mina barn alldeles oavsett hur många sparvar som går åt. Fattar du? Det är inte döendet jag är rädd för. Det är lång, utdragen smärta jag inte vill vara med om. Psykiskt har jag redan blivit korsfäst, så den grejen är jag faktiskt inte hälften så rädd för. Men fysisk smärta - jag bara klarar det inte.
Och nu pastor Andy, och du Jesus, kommer det slutgiltiga slaget med släggan. Det där exemplet som du aktade dig väldigt noga för att tala om, Andy. Återigen har vi här enfallstudie av en Gud som inte klarar av att leva som han lär när det är dags att sluta gå på vatten och faktiskt sätta sig i båten. Marschordern till lärjungarna har alltså varit ett snorkigt "var inte rädd". För ja, jag tycker det är snorkigt att snäsa ur sig "varför är ni så rädda, ni torssvaga" när folk vänder sig till sin Gud, likbleka och med kallsvetten rinnande - i vad det tror är sin dödsstund. Så vad händer när du, Jesus, får själv sätta dig i båten och det börjar gunga rejält? Enter Getsemane, natten innan långfredagen. Jag citerar:
Lukas:
”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. (Luk 22:42-44)
Matteus:
Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds." (Matt 26: 37-38)
Och så vidare. När det kommer till kritan - när det är dags att sluta upp med att gå på vattnet och faktiskt sätta sig själv i båten - ja då är du också rädd, Jesus. Vilken är då vitsen med att säga till oss, som försöker snubbla efter dig efter bästa förmåga "var inte rädda"? Precis som vi, var det ju knappast själva döendet som du var så rädd för att du svettades blod. Det var tortyren innan döden, eller hur?
Så käre Gud - käre pastor Andy och andra liksinnade - ha respekt. Låt folk känna det de känner och låt rädslan vara där. Säg inte till den som är livrädd "men Jesus vann ju över döden" för det hjälper faktiskt inte ett endaste dugg i den stunden som bödeln kommer. Det är inte döendet som jag fruktar, det var inte heller döendet du fruktade Jesus, i Getsemane. Men kanske är det så. Till och med Gud måste själv sätta sig i båten för att smaka på rädslan som den är, innan han kan förstå vad det är han innan har stått och rådgivigt om. Och för dig Andy, och andra lika dig, skulle jag vilja lite stillsamt påminna dig om en sak, inför din/er nästa predikan. Jesus lyckades inte följa ett enda av sina egna mest största och svåraste råd, när det kom till kritan och det var hans egen tur. Inte ett. Utmana mig inte - jag kan min bibel. Vilket exempel du än vill släpa fram kan jag släpa fram andra, där han har brustit och inte har orkat. Det är för övrigt där jag anser att hans storhet ligger och därför jag envist följer honom. Perfekta människor och perfekta Gudar har jag inget till övers för. Så jag säger - var rädd, om det är det som stunden kallar för. Det är okej. Även vår största läromästare insåg det, när det äntligen var hans tur.