Vad värdesätter du mest i ett vänskapsförhållande?
Ett vänskapsförhållande. Med Gud. Hur stort, otänkbart och omöjligt det än låter så refererar Jesus faktiskt till detta i Johannesevangeliet:
Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. (Joh 15:13-14)
Gud ger sitt liv för oss. Vi är hans vänner om vi gör som han befaller oss.
Det är många som faller på det där "om":et. Skall vänskap verkligen vara villkorat? Men om vi tänker efter är det ju så för oss också; jag är din vän om du behandlar mig väl. Om du behandlar mig illa är jag inte intresserad av att umgås med dig i ett så nära förhållande att man skulle kunna kalla det vänskap.
Men skall då inte Gud vara över sådana petitesser? Skall inte Gud älska mig alldeles ovillkorligt, oavsett hur jag uppför mig?
Och då ställer jag både dig och mig frågan:
varför det?
Du fungerar inte så. Jag fungerar inte så. Och enligt kristendomen och judendomen är vi skapade till hans avbild. Vi är alltså - i våra reaktioner och känslor - lika honom. Jag observerar också att precis innan Jesus kommer in på detta med vänskap har han sagt detta:
Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. (Joh 15:12)
Senare, i ett av sina brev, skulle just Johannes komma att konstatera att vi älskar enbart för att Gud älskade oss först;
Vi älskar därför att han först älskade oss. (1 Joh 4:19)
Och här har vi nått kärnan av Rabbi Jeshuas Shema;
Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” (Mark 12:29 - 31)
Shema, Israel.
Hör världen, Herren din Gud är en. Han älskade oss så mycket att han skapade oss till sin egen avbild. Vi skall älska honom så gott och helhjärtat som vi förmår, varpå vi skall även älska våra nästan, lika högt som vi värdesätter oss själva.
Klarar vi av att göra detta, leva detta - Jesus högsta bud, klarar vi av att hålla hans Shema, har han lovat oss sin vänskap.
För min del - när jag funderar på saken blir det mindre viktigt om vi alla gemensamt tror att Jesus var den han sade att han var. Budet är väl värt att hållas och respekteras alldeles oavsett om det kom från Rabbinen Jeshua eller Kristus, Guds ende levande son. Den riktigt stora frågan får och måste bli istället - klarar vi detta utan honom, utanför honom? För, handen på hjärtat, visst har vi försökt?
Johannes uttrycker frukten av att älska i och genom Jesus, att ge hans närvaro mer och mer plats i våra jag och våra liv, så mycket bättre än jag:
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. ( 1 Joh 4: 16)
Som ett eko av Jesus själv, i hans stora avskedstal i Johannes femtonde kapitel:
Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:4-5)
Om du nu inte känner honom än, och upplever att det inte går att älska på det där viset som Jesus talar om, frågar jag dig ärligt och nyfiket; vad har du att förlora om du skulle be om ett möte? Vad riskerar du?
Det är ingen dålig fråga att ställa ut i fredagsnatten. Vad riskerar du?
Mer än mötet med en Gud som erbjuder dig sin närvaro - i vänskap.