Säkert har jag varit med. Jag har deltagit. Men den sörjande hjärnan är en knepig manick; den tar inte in, den klarar inte av att registrera särskilt mycket annat än "jag har ont. Idag också."
Detta blev jag påmind om nu i veckan, när jag tyvärr klashade ihop med en vän. Synd bara att jag fick min påminnelse ett par dagar för sent. Uppenbart är, att våra minnesbilder från det gångna året är helt olika. Båda har deltagit i samma händelser. Men skillnaden mellan mig och hens förmåga att minnas, nu, i efterhand, är att den här gången var det hen som hade ont då när händelserna utspelade sig. Och uppenbarligen minns hen inte alls allt det som är alldeles självklara minnesbilder i min hjärna... Det resulterade i en head-butting match av rätt så onödiga proportioner. Det är först nu, efter att jag pratat med en av de klokaste människorna jag känner, som jag blev påmind om hur depression / sorg fungerar. I den vevan blev jag påmind om mitt eget svarta år, och plötsligt faller pusselbitarna på plats: min väns upplevelse är sann - för hen. Hen har antagligen ingen aning om hälften av alla de saker som inträffade - som vi gjorde tillsammans - under det gångna året.
Idag blir det inget smart bibelcitat som avslutning. Det finns en del, på temat förlåtelse, som jag skulle kunna avsluta med, men eftersom jag hoppas på en Alldeles Särskild Publik den här gången låter jag bli. Jag avslutar istället med att säga "jag tror att jag förstår bättre nu." Och jag hoppas på att den förståelsen får följa med mig, om jag skulle hamna i en liknande situation en gång till.