Det är något väldigt speciellt med ett sommartomt klassrum. Klockan på väggen mäter tom tid, bokhyllorna är prydliga och ordentligt städade, bänkarna står och väntar på ett långt och tyst sommarlov. På måndagmorgon, när jag kommer tillbaka hit med mina kolleger är det som att borda ett spökskepp. Mary Celeste, som driver omkring på öppna havet, riggat och klart, men utan besättning. Lärarna som smyger in som skuggor i korridorerna.
Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på dessa sommaravslutningar, om 10 000 år? Min Herre har lovat mig att den som tror på honom aldrig ska dö - vilket i förlängningen betyder att när det slutligen blir blåst för halvtid och det är dags att byta planhalva kommer jag att ha mina minnen kvar av första halvlek. Vilka minnen skapar jag just nu - inför den evighet som gapar med glittrande käftar framför mig? Hur lever jag i Hans Kungarike redan nu?
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem - där har ni lagen och profeterna", viskar han. Men det är så svårt, så svårt. Särskilt när en del älskade andra inte alltid meddelar hur de önskar bli behandlade - på grund av en del särskilda omständigheter: "ska jag behöva TALA OM att jag är törstig? Varför då? JAG vet ju att jag är törstig" - så går resonemanget hos en del älskade fraktioner i hushållet Billing. Och det blir fel, och hjärtan krossas. Mitt i allt står jag och förbannar min oförmåga att se. Lagen och Profeterna. Älskade barn - inte ens er lyckas jag älska tillräckligt, på rätt sätt.
Så kom det sig att jag prioriterade fel; jag prioriterade jobbets avslutning, trots att inga betyg längre delas ut. Mina arbetsuppgifter idag som lärare: äta jordgubbstårta. Sjunga. Krama elever. Bära bord. Rulla stolar. Mingla med arbetskamrater. Applådera. Efter detta åkte jag iväg till barnens skola, nöjd över att dyka upp där redan kring klockan ett. I ett grupprum hittade jag dottern, ensam och själv, "med en film" - och med gråten i halsen. ALLA andra i klassen hade haft en förälder med sig genom hela avslutningen. ALLA andra hade gått hem, direkt efter avslutningen. Bara dottern hade blivit kvar, sväljande gråt. Och jag vet ju så väl; en ensam man kan inte finnas på tre olika barns avslutningar samtidigt. Inte ens på samma skola. Ingen skugga faller på honom - han hade varit med i början på äldsta dotterns avslutning, men sen varit tvungen att smita ifrån, för att kunna medverka på de andra båda avslutningarna också... Sedan hade han hastat iväg till jobbet, medveten om att jag hämtar tidigt idag.
"Behandla andra som du själv önskar att bli behandlad". Hur skulle jag önskat att bli behandlad, i detta misslyckade, besvikna, gråtande läge? Jag hade önskat att få berätta hur jag kände och varför. Sen hade jag önskat att få prata om varför det blev så fel. Problemet med autismspektrum är att det faktiskt kan bli hel-fel om jag behandlar denna särskilda någon annan som jag själv önskar att bli behandlad - då hennes önskemål i samma läge inte ett dugg sammanfaller med vad jag själv skulle önska... Vilket innebär att det blir mycket, mycket fel om jag behandlar henne som jag själv önskar att bli behandlad, Ouch.
I det här fallet önskar autismspektrum att få sörja i f r e d. Om en timma, cirka, är det okej att jag öppnar munnen. Och när jag gör det, skall det vara saklig information som ramlar ut: "Vet du, älskling, jag tror att du är den enda i hela klassen vars mamma är lärare. Nackdelen med lärarmammor är, att de sällan har möjlighet att vara med på avslutningar. Fördelen är, att medan kompisarna sitter veckovis kvar på fritids, efter att skolan tagit slut har du redan semester. Lov. Hemma med den där mamman, som inte kunde vara med på avslutningen." Blicken på barnet ljusnar. Sanning. Rättvisa. Jämställdhet. Hon fick inte det som de andra fick, idag. Men så får hon något annat, som de andra inte får.
Jag är ledsen, älskade Herre - Jesus, Guds son som kan allting jättebra, men när det gäller autismspektrum så tror jag att du kan lyssna lite på lillasyster Päivi. Det heter inte "behandla andra så som ni själva önskar bli behandlade", hemma hos oss. Hos oss heter det "behandla andra så som de själva önskar bli behandlade." En avsevärd skillnad.
Det är avslutningsdag. Idag missade jag att läsa tankar. Jag hade för bråttom, och glömde bort att göra min real-life- Scherlock-rutin. För det fick någon annan lida. Nästa avslutningsdag lovar jag att gå ifrån mina egna betyg, elever, klasser och kolleger och behandla vissa särskilda älsklingar så som de önskar att bli behandlade. Och så skall jag kolla grundgrekiskan, för att se efter vad som verkligen står i Matteus 7:12.