Men det är faktiskt dags nu. Jag får helt enkelt dra djupt efter andan, och författa min första "Jesus kommer snart" - text, i min karriär som kristen bloggare. Istället för att spekulera kring hur snart "snart" kan tänkas vara, tänkte jag vända blicken till vad vi kan tänkas möta, när han väl kommer. Åsikterna är delade, om man säger.
Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. (Upp 1:12-17)
Detta är den återuppståndna Jesus post himlafärd; detta är den Jesus som jag har, på den apologetiska avdelningen, gett två grundelement, varav hans Gudomliga är - eld. Håret vit som snö, ögon som eldslågor, fötterna glöder som gyllene brons i smältugnen, rösten dånar, i högra handen dansar sju stjärnor och ur munnen sträcker sig ett skarpt tveeggat svärd, ansiktet i låga som solen.
Eld? Oh ja, absolut. När han kommer, möter vi en helt annan värme än den milda, två pinnar brinner stillsamt i en mysig brasa - värmen som vi möts av när konsten får härja fritt med sina porträtteringar.
Nästa gång vi möter Honom, möter vi hettan i hans hela närvaro:
Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden; (2 Pet 3:7)
Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås. (2 Pet 3:10)
Att möta hela hans väsen, head on, utan några filter eller skyddande mellanväggar? Att möta hans fullständiga närvaro, när den dånar ner genom världarnas beskyddande slöja för att smälta de två verkligheterna samman - hans, med vårt? Utan förberedelse?
Kyrie! Miserere! Miserere mei Deus! Ora pro nobis, peccatoribus!
Till detta med "utan förberedelse" säger jag ett stillsamt "tack, det låter jättespännande, men jag gillar inte ens floomride. Så nej tack."
Alla tenderar att göra precis som de själva vill. Den som gillar action och sista-minuten improvisation, den, som anser sig vara gjord av något starkare än asbest kanske klarar detta bättre än Johannes, som, som sagt, svimmade som en död för hans fötter, trots en imponerande mängd träning i Herrens eget sällskap, under att antal år.
Jag för min del är inte gjord av asbest, jag är en vanlig dödlig kolbit, skapad av samma mylla som nästa granne. Alltså väljer jag att träna, och att tränas:
Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras. (1 Pet 4:12-13)
Att växa i Kristus är en plågsam process. Han utsätter oss för sitt Gudomliga element dagligen och stundligen; i den renas vi som silver och guld, tills vi klarar det fullständiga mötet; tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan. (2 Pet 1:19)
Han Är min Alfa och min Omega, Han är skottet från Davids rot, min strålande morgonstjärna. Må hans ljus fortsätta att stiga i oss alla, så att vi kan möta hans strålande morgonljus med jubel.
Alla rättigheter till texten och textinnehållet ägs av Päivi Billing.