Ur djupen av rättningshögarna ropar jag - ropar efter frigörelse och klarare luft att andas. Istället för musik har jag elevinspelningar i lurarna. Djupt inne i Kenyas djungler slår vi oss fram; hukar oss under trädens skuggor för att betrakta dansen mellan Maasai-folket och lejonungarna, funderar över matkultur och framtida problem med torka och polygami. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Eleverna stirrar på mig med förväntansfulla ögon, min tunga klibbar ihop sig i min gom - de delar mina rättade högar mellan sig, under likgiltig tystnad. Varför är du så långt borta ifrån mig, tekopp - det vilda suset och bruset av min vattenkokare rusar över mig, täcker alla mina kvidanden under sitt väldiga dån.
Det är höst.
På kvällarna släpar jag en tung skolväska över axeln, masar mig hem till tvättsortering, matlagning och barnröster. Tempot ökar, som i en Mozartsonat. Min Gud, var är du mitt i allt detta som skiner med det skarpa skenet av en elektrisk lampa?
Mitt i en tvätthög - eller är det en rättningshög? - kommer jag på mig själv med att förbanna min ensamhet med allting. Varför är det alltid JAG som måste rätta allt det som jag har gett barnen i uppgift att göra?? Kan inte någon annan ta hand om bedömningsbiten så planerar och undervisar jag istället?! Varför är det alltid JAG som lämnas till att avgöra om den här svarta strumpan tillhör sonen eller mig? Kan inte någon annan ta hand om sorteringen så köper jag in exakt likadana strumpor i exakt samma storlek till både honom och mig istället? Varför måste det alltid vara just JAG som städar upp efter mig? Va??
Milt och med skrattet bubblande i ögonen påminner han mig. Riktigt på det viset var det visst inte. Mina största, mest ivriga och inspirerade kaos har visst någon annan städat upp. En gång för alla. Jamen! Protesterar jag. Jag vill ha Äventyr! Jag vill ha - jag vet inte, något som ger mig känslan av att vara ädel och modig och... och... smart, och... du vet, utklädd bakom fiendelinjen med Ett Viktigt Uppdrag, med bara några få möjligheter att i smyg och i största hemlighet kontakta Högkvarteret med mina senaste heroiska rapporter, jag vill ha bistra miner och riktiga strider, jag vill ha livsfara och, och - DRAKAR, riktiga ena, som flyger omkring mig som jag antingen kan rida på med håret i ett rakt sträck bakom mig eller så bekämpa, med dragen svärd och sköld och... Inte tvätthögar! Inte nu idag igen! Uppsatser om Maasai-folket, du vet, det är inte liksom... det KÄNNS inte som om det var på riktigt.
Så en kväll, på väg hem efter en osedvanligt trevlig kväll ute i gott sällskap, slår det mig. Tänk om? Tänk om det är precis det han har gjort? Jag ÄR ute på fiendeockuperad mark. Det ÄR få som har någon kontakt med HK - eller ens känner till att det finns. Folk stupar vänster, höger centrum omkring mig - där, i orosträsket finns många som förgäves kämpar för att hålla huvudet över träskytan. I lyx-och njutningsfällan vrider sig ännu fler. Jesus talade ofta om detta. Jag ser på liknelsen om sådden med nya, nyktrare ögon:
”Hör! En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd." (Mark 4:3-8)
En av fyra. Han menar att striden är så tuff att enbart en av fyra faktiskt klarar sig. Resten mejas ner av nog så riktig och riktad drakeld.
Ja, det är höst. Färgerna lyser som starkast omkring mig nu, luften är klar och krispig, himlen hög och ljusblå.
Tre drakar korsar himlen ovanför mitt huvud. Tre drakar öppnar sina gapar för att sluka mig hel. Den första heter Tvivel. Den andra heter Oro. Den tredje heter Distraktion. De är så riktiga som någon kan önska och ja, jag har en alldeles riktig strid att kämpa. Han kommer inte att ta den ifrån mig. Men jag får instruktioner av honom så ofta jag önskar. Det har han lovat.