Was-staven, den långa vandringsstaven, som så många Egyptiska Gudar höll i, var en symbol för makt och framförallt makt över. Was symboliserade kontroll över kaosmakterna och dödsrikets Gud, Seth.
Det måste ha varit mycket betryggande att se den store ledaren för folket hålla i en liknande symbol för makt och kontroll. Den som höll i en Was var antingen Gud, Konung eller präst.
Stackars Mose. Det är många långa århundraden kvar tills den mannen kommer, som uttalar sig i väldigt annorlunda termer om makt, herdeskap och vallande av får. Och visst är det svårt att ta in: om jag skall förlita mig på en annan person som skall gå före mig och visa mig vägen, har jag hopervis med förutfattade meningar om hur den här personen skall vara:
äldre än jag, självklart. Med ålder kommer klokhet.
Vis, god, osjälvisk, kapabel att lösa alla mina vardagsbekymmer, allvetande (helst) och totalt oförmögen att begå några som helst misstag.
Och skulle min herde snava på något enda av dessa villkor så lovar jag, i likhet med Israeliterna, bli evigt sur.
Jobbet står öppet för samtliga sökande...
Och vad svarar min Gud på allt detta?
"Vad har du i handen"?
"En stav".
Suck...
Det är väldigt märkligt detta, men efter 20 års undervisning har jag märkt att Gud tenderar att glatt strunta i min kravlista på perfekt Herde-kriterier, och ständigt ge mig något oväntat annat istället. Detta vittnar även gamla testamentet om:
Jaså, filistéerna har plockat fram sin största, farligaste, skickligaste krigare? Hög som ett hus, bred som en ladugård, farlig som skorpion, snabb som en orm? Jamen då skickar väl jag en lite herdepojke att möta honom!
Ständigt, ständigt väljer vår Gud dessa underdogs, de brustna kärlen, de svaga, de unga, de gamla, de outbildade, de av fel kön. Och lika envist fortsätter jag att längta efter den där perfekta Herden. Ändå! Trots att jag vet allt detta, fortsätter jag att vägra min egen stav av och till, tänka: någon annan. Det måste ju finnas någon annan som är äldre, klokare, mer erfaren, som har en bättre utbildning, (rätt utbildning), någon som bara helt enkelt är rätt för uppdraget. Han kan inte mena allvar - inte ska väl ändå jag?!
"Men... herdar och Guds folk, de är ju såna där stora typer, som gör stora saker, för ut hela folk från slaveriet, besegrar jättar och blir sedan kungar, det är ju herdeskap!"
"Väl...?"
Vad har vanliga lektionsplaneringar, rättningstimmar och elevsamtal att göra med herdeskap?!
"Päivi. Minns du det bibelstället, där Petrus hade varit ute på stan, och kom springande tillbaka med fladdrande mantlar, upprörd över att ha blivit urlurad ett löfte att betala tempelskatt fast ingen av oss - mig inberäknad - hade ett endaste korvöre?"
"Jo".
"Vad står det i din bibel att jag gjorde, när han kom inspringande?"
"Men det står ju inte, det står bara att du var 'inne i huset'".
"Vad gör jag i nästa bibelpassage?"
"Predikar... ååååh! Menar du... att du förberedde predikan? Lektion?"
"Fullt ut människa, fullt ut Gud. Och vad gjorde jag med Petrus?"
"Ehm... du skickade iväg fiskaren till att fiska..."
Fiskaren till fisket. Kvinnan till brunnen, rabbinen till folket, (så fort han har förberett sig färdigt vill säga, man bara måste älska en Gud som förbereder predikan/lektion!). Bibeln är full med folk, Herdar, som blir tillkastade sig en herdestav mitt i det vardagliga tjänandet.
Det heliga i vardagen. Herdestaven i vardagen.
Tillsammans med Was-staven bar de Egyptiska Herdarna, Kungarna, Prästerna, ofta en ankh, ett kors med en ögla på. Ankh var ett trilitterärt tecken, som kunde stå för "spegel", "blomsterbukett" eller "liv".
Reflektion. Blomstring. Liv. Jag i mitt, du i ditt, mitt i livet.