"Inte en enda av er kan vara min lärjunge om han inte ger upp allt han äger och har." (Luk 14:33)
Jag ställde frågan - aningen stridslystet - till både Jesus och den Heliga Ande utan att förvänta något svar; HUR menar ni nu? Skall jag seriöst sälja bort mina barn och allting annat jag har, skänka pengarna till de fattiga för att sedan - vaddå? Sätta mig utanför ICA för att tigga? Det jag inte räknade med var att jag skulle faktiskt få svar...
Häromdagen när jag satt och läste bland mina bokhögar - den här gången om kvinnorna i bibeln - sade det äntligen *ping* i min hjärna. Jag ska berätta för er vad jag kom fram till.
Först lite historiska fakta, favorit i repris:
Som jag redan kom fram till när vi diskuterade möjligheten till faktiska ögonvittnen till evangeliernas historik var medellivslängden på första århundradet mycket lågt. Mina finska vetare Pesonen & Valkama kom fram till i sin bok "Vardagsliv under biblisk tid" att om man hade passerat fem-års åldern kunde man möjligen leva tills 40-45 års ålder. Det är en låg, men rimlig medellivslängd med tanke på fattigdomen, sjukdomarna, avsaknaden av medicin och vacciner, undernäringen, krigen och missväxtåren. Till detta bör läggas följande: för kvinnornas del utgjorde både täta graviditeter samt förlossningar en definitiv fara: kom ihåg att Semmelweiss inte skulle rekommendera handtvagning som rutinåtgärd för förlösande läkare förrän på 1800 - talet och till och med då blev han utskrattad... Den som inget vet om baciller vet inte heller om att akta sig för dem.
Kvinnorna trolovades och gifte sig tidigt. Sedan efter att de hade gift sig förväntades de föda barn. Detta gjorde de ungefär vartannat år tills de dog. Mellan varven ammade de, och var gravida. Vi skall och bör snegla mot tredje världen för att förstå amningstraditionen hos första århundradets kvinnor; säkerligen var det praxis att amma barnen längre än dagens rekommenderade sex månader. Det är alltså inte alls orimligt att utgå ifrån att de flesta kvinnor hade små barn kring benen rakt igenom hela livet.
Och det var dessa fakta som fick det äntligen att klicka till i huvudet på mig. Två besvärande frågor hade jag: sade verkligen Jesus till alla - inte bara till den där rike unge mannen - "sälj allt, ge till de fattiga och följ sedan mig" - som Lukas 14:33 låter ana? Och varför fanns det inga kvinnor bland Jesu närmast utvalda lärjungar - de 12? Jag slår vad om att de flesta av er slår handflatan i pannan...
Fråga nummer ett besvaras faktiskt av faktum nummer två - detta att det inte fanns några kvinnor bland Jesu 12 närmaste. Låter det krångligt? Låt mig förklara:
Nej, det är inte rimligt att Jesus skulle ha satt som absolut krav för samtliga som ville vara hans lärjungar att de måste sälja allt lösöre de har för att sedan följa honom. Detta skulle nämligen gravt utesluta nästintill samtliga dåtidens kvinnor. Om en vuxen kvinna antingen var gravid eller ammande vore det ju fullständigt orimligt att säga till henne: släpp allt och följ mig. Hur ska hon göra då? Fatta ett stadigt grepp om sin gravida mage samt sina små telningar och börja vagga efter rabbinen? "Jesus, du kan inte vandra riktigt så många kilometer som du hade tänkt dig, eller ens en idag, för min lilla ettåring orkar inte, och förresten så måste jag amma nu." Error. "Jesus, vi måste pausa nu, jag måste hitta rent ombyte till min ettåring, men treåring behöver ha en matpaus, min femåring har skavsår och jag har värkar som kommer en på fem minuter." Error error. Nej, jag finner det inte särskilt rimligt att någon enda av de kvinnor som faktiskt följde med Jesus hade några koltbarn med sig, eller barn överhuvudtaget. Och lika osannolikt finner jag tanken att Gud inkarnerad på jorden skulle kräva av en enda mamma "överge ditt spädbarn till svältdöden du ammande kvinna, och följ mig." Självklart inte. Självklart sade han inte till en enda flerbarnsmorsa - och de flesta kvinnor var det på den tiden - sälj allt du äger och har, skänk det till de fattiga och följ sedan mig." Och då är också frågan om kvinnliga lärjungar avklarad.
Men hallå hallå - om Jesus kunde säga till en föraktad tullindrivare - dessa jordens avskum (de ansågs på den tiden vara grova landsförrädare - de samlade ju skatt åt romarna) "följ mig" - varför då inte åt en av de lokala hororna? Går det bara bra med manliga hopplösa fall? Varför inte en hora eller två bland de 12 utvalda - för jämlikhetens skull? Jag föreställer mig listan över Jesu 12 närmaste lärjungar:
fiskare, fiskare, fiskare, fiskare, tullindrivare, tullindrivare, hora, hora, fiskare, bonde, änka, Israels lärare.
Hmm. En del problem finns att övervinna, med den laguppställningen. Först ut ska vi nog titta på kvinnors allmänna värde i Jesu samhälle, år 25, efter vår tideräkning. Innan vi börjar vill jag återigen påpeka - jag anser på inget vis att särskilt judarna skulle varit utpekat misogynistiska. Den som önskar får hjärtans gärna fråga efter fler exempel på hur skojigt det var att vara tjej i tidernas gryning. Jag lovar att leverera.
Vi börjar med den dagliga bönen, som reciteras tre gånger om dagen:
"Tack käre Gud för att du inte skapade mig till en hedning.
Tack käre Gud att du inte skapade mig till en kvinna.
Tack käre Gud för att du inte skapade mig till en olärd man."
Jag vet inte om er, men att höra min man tre gånger varje dag högljutt proklamera "tack käre Gud för att du inte skapade mig till kvinna" skulle nog med tiden göra mig lite grinigt inställd. Inte bara mot honom - utan mot mig själv, antagligen.
Kvinnor ansågs vara långt mer orena än män. Tredje Mose kapitel 15 handlar uteslutande om orenhet orsakad av kroppen. Hälften av kapitlet berör manlig orenhet och hälften kvinnlig. Men i Talmud - som ju skall vara ett verk som förklarar lagen - blir det svårt att hitta ett enda fall som berör manlig orenhet. Däremot kvinnlig orenhet behandlas ingående under loppet av 500 sidor... Detta visar tydligt att i vardagen ansågs kvinnor vara långt mer orena än män.
En muntlig lag förbjuder alla offentliga samtal med kvinnor: "Prata inte mycket med kvinnor." En del rabbiner ansåg att män skulle undvika all kontakt med kvinnor.
Kvinnor ansågs inte förpliktade att delta i de religiösa ceremonierna och de räknades inte med i antalet personer som en synagoga skulle rymma vid byggandet av en sådan. De skulle inte äta samtidigt med männen och någon utbildning att tala om fick de inte heller. De hade inte ens lov att fråga männen om den undervisning som de fick.
Historikern Flavius Joesfus skriver i sitt verk Contra Apionem:
"Kvinnan är i allt svagare än sin man. Därför bör hon vara sin man lydig. En man bör inte behandla sin fru illa, men frun bör godta sin plikt gentemot sin man; för Gud har givit auktoriteten till mannen."
Och så vidare. Flickebarn som föddes löpte en långt större risk att överges än pojkar, (detta gäller verkligen inte på något vis bara den tidens Judéen) och det var inte ovanligt att den färska pappan slet sönder sin klädnad i sorg när han fick höra att en flicka hade fötts.
Tänk dig nu att växa upp med allt detta. Tänk dig att detta är din vardag - du ser hur din far jämrar sig och sliter sönder sin klädnad för att du har fått en syster - hur han lägger skulden på denna hemska olycka på din mamma - och insikten att han måste ha sörjt din födelse på samma vis. Tänk att höra från barnsben din pappa och alla andra män recitera "tack Gud för att du inte skapade mig till kvinna", att separeras från matsituationerna och ratas bort från undervisningen. Vilken självbild har man då? Jag måste tyvärr be dig att ta det ett steg längre: tänk dig vad det innebar att vara hora under den här tidsperioden.
Nu var ju detta något som du verkligen kunde stenas till döds för. Därför bör vi glömma tanken att vartenda ett litet bysamhälle skulle haft sin byhora. Ingalunda. Ville du ha tag på en sådan skulle du bege dig in i de stora städerna. Och visst, Jesus besökte sådana också. Det finns dokumenterat att han åt med syndare och horor. Varför skulle han inte kunnat säga till en sådan "följ mig"?
Jag tänker mig att det kanske han visst sade. Men det är få fall som evangelisterna dokumenterar där någon skulle valt att tacka nej. Att inte hörsamma. De fokuserar - av naturliga skäl - mer på dem som valde att tacka ja. Det står oss oklart hur många han sade "följ mig" till som eventuellt inte följde. Och ja, jag kan tänka mig att misstron och omöjligheten att tro att någon enda människa skulle kunna vilja mig något gott - är skyhög ifall man nu har det enkla och hedervärda uppdraget som hora. I Judéen. Under första århundradet.
Att Jesus struntade i sociala tabun när det gällde manligt och kvinnligt bevittnar evangelierna om - om och om igen. Det är bland annat detta som gör skildringarna så trovärdiga: vilken judisk man skulle hittat på incidenten med en kvinna som hade haft problem med blödningar i 12 år - som rör vid en Judisk man, en rabbi, och som blir positivt bemött? Vilken judisk man skulle ha hittat på incidenten om den samariska kvinnan (dubbelt fel - samarierna och judarna ville ha ungefär lika mycket att göra med varandra som nynazisterna och judarna vill - och kvinna därtill på köpet!) som skall hämta vatten från brunnen - och som hamnar i ett samtal med Jesus - en rabbi - på en offentlig plats, någon? Vilken judisk man skulle ha godkänt berättandet av historien om Marta och Maria - där Maria som sitter och lyssnar vid Jesu fötter blir genom den tillåtna handlingen upphöjd till lärjunge? Vilken judisk man skulle hittat på att placera kvinnor som första vittnen till uppståndelsen - när nu kvinnor inte ansågs som tillförlitliga vittnen i rätten?
Ingen. Ingen. Ingen. Absolut ingen.
Ändå finns allt detta med. Detta talar om för mig att den här rabbinen behandlade kvinnor radikalt annorlunda mot sin samtid och omgivning - och ja, jag kan visst tänka mig att han skulle kunnat säga "följ mig" till en hora. Kom ihåg Johannes, som säger lite lakoniskt i slutet av sitt evangelium att om allt som Jesus gjorde och sade skulle skrivas ner skulle inte alla världens böcker räcka till. Jag föreställer mig att man har ändå prioriterat att berätta om allt som Jesus gjorde i första hand i männens värld. Ändå har förvånansvärt många av berättelserna om hans möten med kvinnorna fått följa med.
Det är genom dessa båda förstoringsglas - historiska fakta om kvinnors livsvillkor samt evangelisternas fakta om Jesus inställning när det gällde manligt / kvinnligt - som jag drar mina slutsatser:
Nej, Jesus skulle inte begärt att kvinnorna lämnade sina små för att följa honom. Nej, Jesus skulle inte ha bett en flerbarnsmamma sälja allt och sedan följa honom, och därmed dömt barnen till svältdöden. Och den ekvationens lösning bjuder oss samtidigt lösningen till frågan "varför inga kvinnor bland de 12."
Så enkelt. När man vågar se på faktiska fakta.