Varför väntar det kristna hjärtat? Vad är vi för galningar som fortsätter att vänta och hoppas? 2000 år. Jag kommer att tänka på alla historier om hundar jag hört, som återvänder troget till tågstationen vid samma tid, varje eftermiddag, för att de inte förstår att husse har dött. Han kommer inte tillbaka med tåget, vare sig idag eller imorgon. Är vi, kristna världen över, herrelösa hundar, som troget stirrar bort mot horisonten, utifall att husse skulle, trots allt, komma tillbaka kanske just idag?
Det måste ju se ut så för den icke-troende omvärlden.
Så - varför väntar vi? Hur kommer det sig att nya personer värvas till den här religionen dagligen? Hur kommer det sig att den inte har dött ut för länge sedan?
Varför massmanifesterar han sig inte bara för alla så att alla kan se och möta honom?
Det finns många svar på den frågan. Jag tror att det första svaret har att göra med unikhet.
Det djupt fantastiska med den här Guden är, att han inte är så mycket för masstillverkning. Vi, hans levande avbilder, är inte massproducerade varor som tillverkas på löpande lina. Vi är unika. Det är inget gulligt söndags-skole-fluff-huff som vi kristna vräker och bräker ur oss, utan det är faktiskt en biologisk sanning. Inte ens enäggstvillingar är exakt likadana. Den här Guden tillverkar till och med unika snöflingor. De faller, de smälter, de är borta. Är det då så konstigt om han önskar ha ett personligt, unikt möte med var och en av oss, ett, som är speciellt för just dig?
Han önskar helt enkelt vara djupt personlig, i ditt liv.
"Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen" (Luk 12:40)
Därför. Därför massmanifesterar inte Gud sin närvaro inför oss, så att alla kan falla på knä samtidigt och tro. Det finns inget personligt i det masstillverkade, och Gud önskar inget hellre än just personligt.
Allt detta snack om massmanifestering och masstillverkning bottnar i, att vi inte på djupet känner oss särskilt viktiga. "Det är väl inte så himla noga". "Nåt åt det hållet." "Jag vet inte, rött duger för mig, jag tror att min mammas var röd, så jag köper väl en röd jag med."
Det masstillverkade är enkelt, snabbt och billigt.
Enkelt?
Snabbt?
Billigt?
Inget av det där läser jag som synonymer till "stort", "heligt", "viktigt" eller "personligt". Inte heller låter det som synonymer till "Gudsnärvaro": "Kan jag få en Gudsupplevelse och en stor pommes, tack. Ja, ta med."
Jag fyllde år igår. Vi firar födelsedag, vår speciella dag, dagen då andra människor har möjligheten att uttrycka sin förtjusning över att just vi finns till, enbart en gång om året. Den dagen infaller inte titt som tätt, var och varannan dag, och helst vill vi få känna att vi är lite speciella, lite unika, och den dagen får gärna skilja sig ur den gråa massan av andra dagar, oavsett hur gamla vi blir.
När nu denna djupa önskan finns inplanterad i oss, varför skulle då Gud, som har sedan tidernas början titulerat sig själv som den individuelle personens bekantskap ("Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud") vilja knö på oss det viktigaste mötet som vi någonsin kan vara med om, som någonslags snabbmatsversion av Gudsupplevelsen?
"Såg du det där?!"
"Aa, det var häftigt!"
...
"Vad blir det till middag idag?"
Vidare till nästa upplevelse.
Det är inte billigt, snabbt, enkelt eller massproducerat.
Det är nåd.
Det har gått 2000 år och vi väntar än. Vi väntar i vaksamhet, eftersom vi älskar. Vi har fått möta och mötas i ett hjärtas personliga rum, som ingen annan kan fylla förutom Han som skapade tomrummet.
Det är därför det kristna hjärtat fortsätter att hoppas och vänta.
Det personliga tilltalet är allt.