Att födas igen är en mödosam process. Det var inte enkelt första gången – andra gången är värre, för nu måste jag medvetet gå in i en dödsprocess innan jag kan födas igen. Men varifrån ska en människa hitta modet till att hoppa ner i de skummande vattnen, eller att sträcka ut sig på korset? Kommer jag inte att drunkna i det vilda, otämjda dopvattnet, kommer inte korset att tortera livet ur mig – en gång för alla?
Svaret på båda frågorna är ”ja”. Det finns ingen möjlighet för det gamla jaget att överleva. Den måste släpas ut i ljuset skrikande och svärande, kläs av naken och sedan sträckas ut, så att korset kan göra sitt. Alla föds vi nakna. Det finns all anledning att vara fullständigt livrädd; för det är alldeles sant – den gamla tillvaron, i det bekanta, mjuka mörkret, är slut. Vad som komma skall, är okänt. Det absolut enda som står som en självklarhet och som ett lovat faktum är att vägen till det nya livet går genom en mycket plågsam död, som ingen vid sina sinnes fulla fem välkomnar.
Ännu vansinnigare är det att tro att något nytt slags liv, som skulle kännas som något annat än det gråa resedammet som hitintills har förstockat halsen, skulle finnas att tillgå redan nu, på den här sidan graven. Nej, det är bäst att stanna kvar i det gråa, nu efter att det svarta har gjort sitt, det är bäst att snällt böja ner blicken mot marken och stilla plågan med de vanliga meningslösa medlen, som inte hjälper nu, precis som de inte hjälpte igår: en påse sockerfritt godis. Ett glas vin. En bok. En film. ”Guldkant på tillvaron”.
Jesu raseri över att vi har gått med på lögnen om livet känns ända hit. Han önskar att jag slutar upp att vara död. Men födsloprocessen! Hur ska jag våga? Hur ska jag klara? Jag vet vad han vill och önskar. Han vill och önskar att rasera och pulvrisera samtliga av de bestyggelser, som jag hitintills har kallat ”nödvändiga överlevnadsmekanismer”. Allt skall bort. Han godkänner inget, inte en enda liten gammal vana får stanna kvar. Allt ofunktionellt ska bort, deklarerar han, och kvar står jag och piper ett ”ursäkta, men du talar om hela mitt jag här nu”. Han nickar, otåligt.
Eli, Eli, lema sabachtani?