Men du skall inte oroa dig. Om du råkade missa den, har du ju fortfarande följande att välja bland:
pannkaksdagen,
mazarindagen,
våffeldagen,
lakritsdagen,
chokladbollens dag,
muffinsdagen,
internationella picknickdagen,
rulltårtans dag,
honungens dag,
kanelbullens dag,
gräddtårtans dag,
kladdkakans dag,
chokladens dag,
ostkakans dag,
wienerbrödets dag,
pepparkakans dag,
kakans dag ( !)
och på det så klart fettisdagen, påskafton, midsommar, halloween, lucia, adventsmys, jul, nyår, onsdagsfika, födelsedagar, biomys, farsdag, morsdag, namnsdagar (du har flera namn, det vet du va?), mellomys och glöm nu inte fredagsmyset. Klart vi skall mysa! Everybody have a Swedish fika!
Det är något som jäser i mig.
Allt det här påminner mig om Aposteln Paulus, som tog sig en rundvandring i Aten, en dag. Där fanns altare resta för vartenda en Gud man kunde tänka sig - och till och med till den som man inte kunde tänka sig. Lyssna hur han beskriver läget när han ombeds att tala på Areopagen, inför Atenarna:
Paulus steg fram inför areopagen och sade: ”Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. (Apg 17:22-23)
"Åt en okänd Gud." Jag tycker det låter lite som "kakans dag" på listan där ovan. För säkerhets skull, liksom. Om vi nu skulle råkat missa någon - om havrekakan kanske blev stött och ledsen över att den (än så länge) inte har en alldeles egen festlighet utnämnd till sig.
Det är något som jäser i mig. Nej, det här skall inte bli en bloggpost som förhärligar LCHF och som fördömer sockret. Däremot skulle jag önska att vi samtalade lite om vad allt detta socker är symptom på. Min diagnos är "en uttråkad människa utan mål och mening". Ungefär så här:
Eftersom livet inte smakar något särskilt, eftersom livet inte känns som något särskilt, eftersom vi inte upplever att vi spelar någon större roll i det stora hela, så får åtminstone sockret sätta guldkant på det stora sorgemolnet. Det där gråa, som vi har blivit så vana vid att alla tar numera för givet att "det är så livet är", helt enkelt. Och eftersom livet inte smakar något särskilt, utan allt är mest ett grått tugg, så tar vi oss en pepparkaka till onsdagsfikat. Vi köper en mazarin för att "fira" mazarinens "dag". Vi frågar - utan någon som helst entusiasm i rösten - ifall kollegan mindes kanelbullens "dag" och får ett halvdant skratt (som inte alls är något skratt) som svar: "Nä, det glömde jag, så jag får väl ta en extra idag".
I brist på mening, socker.
I brist på glädje, mer sockerdagar att "fira" och "uppmärksamma". Eller varför tror ni att vi har 18 sötsaksdagar i kalendern som ligger UTANFÖR de allmänna festhelgerna? Vad är det för något som vi försöker så förtvivlat mysa bort och mysa ihjäl? Och varför fungerar inte det? Det är ingen numera, som på något vis blir ens lite milt glad över tanken, att det står ytterligare en sockerhögtid i kalendern. "Man behöver inte uppmärksamma dem alla". Nej, det förstår jag med. Men jag säger lika envist att 18 sockerdagar utanför påsk, midsommar och jul är i alla fall symptom på någonting som ligger och jäser i något glömt hörn. Som en enorm bulldeg som det inte är något gulligt eller mysigt över alls.
Kommer ni ihåg vad vi brukade säga till våra barn när de suckade för första gången "jag önskar det var julafton VARJE dag!" Mmm. Just det. Till det sade vi: "du skulle tröttna på det. Då skulle det inte vara något speciellt med det." Det är där vi är nu, med sockret. Vi har sett till att det är "mysdag" minst - MINST - en gång per vecka.
Vad är det vi saknar? Vad är det vi så förtvivlat försöker skyla över genom att hetsa varandra till att mysa lite till, långt, långt efter att samtliga slutat tycka att det är mysigt? "Mamma, det är faktiskt polkagrisens dag idag", sade min lilla 6-åring igår i indignerad ton - med den där halvt kränkta tonen som indikerar att hon anser att hon gått miste om något. Jag ville faktiskt slå en bibel i huvudet på henne, men lyckades behärska mig. Bibeln gör sig dåligt som ett kampsportsverktyg, råkar jag veta. Däremot finns det en annan sanning där, som de flesta har glömt bort, eller kanske inte ens glömt bort, men aldrig övervägt på allvar - för - han kan inte ha menat allvar - vi är ju ändå bara vanliga människor och allt det där som han talade om - vi klarar det helt enkelt bara inte. Japp, nu kommer han. Min Jesus. (Skyll dig själv, det här är min blogg och vad trodde du egentligen? Att jag skulle avsluta med mitt bästa recept på kanelkringlor?)
Vi äter socker för att vi är ledsna. Vi ÄR trötta och tyngda av bördor. I takt med att ångesten i själens rop blir allt högre och högre ökar vi på dosen socker. I din och min barndom fanns inte alla dessa "dagar", vigda åt fikandets högtid. Och nu skall jag säga något ännu mer irriterande: nej, det hjälper inte att gå till kyrkan. Du hörde mig alldeles rätt. Jag kan till och med gå så långt att jag kan tala om för dig att Jesus inte finns där. Den svenska kyrkan ekar tom på närvaro. Det är INTE så, att när en utomstående kommer in i en Gudstjänst slås han av en uppenbar Gudsnärvaro i kyrkan:
Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: ”Hos er finns verkligen Gud.” (1 Kor 14:25)
Error. Faktum är, att kyrkan själv - och inte bara den svenska - utgår ifrån att ett sant lärjungaskap är för svårt, för omöjligt, det kunde aldrig vara meningen att vi skulle lyckas leva efter Jesu bud (alla hans bud) redan i det här livet, medan vi är vanliga människor, och därför försöker den inte heller skapa några sanna lärjungar längre, och det är därför vi inte ser någon större skillnad (längre) på den som är kristen och den som inte är det. Och varför skulle nu den som inte är kristen bli intresserad av kristendom eller sann kristenhet när han inte ser någon skillnad mellan sig själv och grannen, som proklamerar sig själv som kristen? Grannen lyser ju inte av något avundsvärt inre ljus som skall vara till vägledning till nationerna. Alltså socker. "Ät, drick och var glada, ty imorgon dör du." Får vi plats med några sockerhögtider till mellan onsdagsfikat, fredagsmyset och lördagsgodiset till mellot? Kan vi döva bort själens rop efter vila och det skonsamma oket lite till? För den är ju så envis. Den fortsätter att ropa.
Sann lärjungaskap handlar om vardagsdisciplin. Som Dallas Willard säger:
"The secret involves living as he lived in the entirety of his life - adopting his over-all lifestyle."
Vilka var Jesu vardagsdiscipliner? Vad hade han för vanor - som han sedan kunde bygga sina "scenframträdanden" på? På det svarar Willard "solitude, fasting, prayer and service". På dessa grundas "det lätta oket" - det oket som möjliggör sedan en inre förvandling som även syns i det yttre.
Mot mål och mening, och dagar som är sant värda att uppmärksamma i kalendern! Mot en vardag som skimrar av tyst glädje istället för raffinerat socker.